Symbolen bakom scenen – en slangbella med stjärna i toppen – sammanfattar soundet ganska bra. Gogol Bordellos ”zigenarpunk” bottnar i såväl kulturkrockar som i The Clash och handlar lika mycket om hopp som om revolution. Åttamannabandet bokstavligen studsar in på Berns med sångaren Eugene Hütz i spetsen och skapar omedelbar publikkontakt med ”Tribal connection”.
Låtarna från senaste skivan – inte minst ”Last one goes the hope” – låter ännu mer färgade av Manu Chaos musikaliska världsmedborgarskap. Kanske för att exilukrainaren Hütz lämnat New Yorks smältdegel för São Paulo och låtit det brasilianska fotarbetet flytta in. Rötterna finns fortfarande i Östeuropa – rocksättningen är utökad med dragspel och elektrifierad fiol – men congas har fått en nästan lika central position och slagverkaren Pedro Erazo dubblerar som MC.
En mollstämd lägereldsballad som ”When universes collide” bygger långsamt upp ett crescendo, medan ”Pala Tute” hetsas upp med ett galopperande diskodriv. Storbolagsdebuten ”Trans-continental hustle” är producerad av punkikonen Rick Rubin som fått bandets sanslösa sväng att landa i god jord. Men med framgångarna har Gogol Bordello samtidigt blivit mindre oförutsägbara live. Visst är det röjigt men konserten gör avkall på tidigare vaudeville och galna infall – både på gott och ont.
Två timmar är också i mastigaste laget men fyrtornet i fonden lyser upp extranumren, där Gogol Bordello bland annat ror i land ”Ghost riders in the sky” som baktaktsbromsad cowboycover.