Wolfgang Amadeus Mozart skrev bara tre verk för kyrkan under sina sista tio år och alla är djupt märkta av ett lite lydigt förhållande till traditionen som är mycket ovanligt för honom. Ändå tillhör de det vackraste han gjort. Han visste ju exakt var och hur i dessa liturgiska texter han kunde glömma allt, göra sig fri och helt vara sig själv.

Mässan i c-moll från 1782, som likt requiet inte är fullbordat, är djupt influerat av Händel och Bach men bärs framför allt fram av de stämmor han skrev för de två sopransolisterna. Där den ena var tänkt för hans hustru Constance.

När verket nu framförs i Göteborgs konserthus under Gustavo Dudamels ledning med två av våra främs­ta Mozartsångerskor, världsstjärnan Miah Persson och stjärnskottet Ida Falk Winland, blir det till en rent hänförande duell mellan två sopraner (tenoren och basen har här ytterst lite att göra). En jagande vokal lek i ett mozartskt element som vore de två glänsande fåglar eller delfiner.

Redan i det lite dystra inledande kyriet får Miah Perssons varma sopran kören att liksom vaggas in i en mjuk dansrytm och får musiken att påminna om någon som vill lugna innan det hänt något farligt. I ”Laudamus te” tar Ida Falk Winlands blixtrande sopran vid i en virtuos dialog med träblåsarna och då är all förskräckthet borta. Här låter det som i Mozarts operor, som de ögonblick då människan glömmer att försvara sig och bara vill blanda sig med allt och alla hon har omkring sig.

I den gravitetiskt vädjande Domine bildar de en duett där Miah Persson fyller på med hela sitt varma lite mörkfärgade känsloregister och Ida Falk Winland svingar detta vidare, lättar upp och får det att skina. Men höjdpunkten, som alltid i detta verk, är credosatsens sopran­aria ”Incarnatus est”, där sopranstämman mitt i avsnittet om hur Gud blev människa lämnar texten och far i väg i en ordlöst drillande musik som vi bara kan gissa vad den handlar om. En av musikhistoriens allra mest betagande transformationer som Miah Persson gör till stor och skön konst.