Green Day är mer spektakel än punk, men DN:s Mattias Dahlström har svårt att inte dras med i bandets hysteriskt snabba tempo och stora gester.
Efter sin gamla hit ”When I come around” börjar Green Days sångare och gitarrist Billie Joe Armstrong spela det lättigenkännliga riffet från Black Sabbaths ”Iron man” och alla i Globen förvandlas till Beavis & Butthead. Strax efter undrar han “vem vill ha en t-shirt?” och plockar fram något slags gevär som han börjar skjuta ut tröjor med i publiken.
Det publikfriande showandet säger mer om vad Green Day är för band än trummisen Tre Cools allt tröttare tuppkam och de punkkonsertaffischer som projiceras på skärmen bakom bandet. Att säga att Green Day är ett punkband är som att säga att wrestling är en sport: det går att hitta vissa likheter, men i grunden är allt bara ett rejält spektakel.
Musikaliskt blandar den amerikanska trion sina två typer av låtar – den rätt snärtiga treminuterspoplåten med punkfernissa och den mjäkiga allsångsballaden – om vartannat, men det är inte musiken som gör att konsertens två och en halv timme flyger förbi.
Snarare beror det på att Green Day vet hur man stadiumrockkommunicerar: med stora gester som tilltalar – och inkluderar - trettonåringar i alla åldrar. Fyrverkerier briserar. Folk plockas upp från publiken för att sjunga en vers eller två. Armstrong är uppe på läktaren och spelar. Han provar varje call-and-response-refräng som finns från ”ey-ho-hey” till ”oh-ouh-oh-ouh” och den gamla fotbollsramsan ”olé-olé-olé”.
Allt i ett så hysteriskt tempo att man dras med vare sig man vill eller inte.