Taket på Stockholms Centralstation lyfter nästan när Christian Lindberg viftar igång Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och musik- och dansteaterföreställningen ”Gryning i Galamanta”.

Blåssektionen tar i från fötterna upp mot de heroiska höjderna men förlorar kontrollen i takt med att vindstyrkan ökar och musiken briserar i ett skärande, dissonant kaos. Som skulle kunna väcka Gustav Mahler från de döda. Gissningsvis med ett leende: bara lastbilstutorna saknas.

Tonsättaren och dirigenten (och världstrombonisten) Christian Lindberg leker lustfyllt med den heroiska musiken och dess naturliga förlängning – fascism och människoförakt – i denna föreställning där professionella musiker arbetar tillsammans med tretton amatörer, dansare och musiker, från Share Music Sweden.

Denna kulturförening har initierat projektet och drivs med ambition att utveckla människors konstnärliga förmågor. Vare sig man har eller inte har funktionshinder.

Mest iögonfallande på Centralens scen är fyra rullstolsbundna dansare/musiker. I övrigt inga uppenbara skillnader. Så passa på: se människan, inte bara hennes eventuella förhinder.

Fyrtio minuter långa ”Galamanta” lyckas också få mig att se, höra och uppleva människorna, delvis för att såväl musik och koreografi så envetet skildrar denna närmast universella problematik: vårt förakt för svaghet.

Avvikelser från den rådande normen är en brölande trumpet, en skorrande sångröst, en sned kropp.

Fint spel och fint skådespeleri. Jonas Samuelsons frustrerade, rasande monolog gör ont att lyssna till. Mest grips jag ändå av dansaren Karin Rådbergs skälvande nakna solo. Hon är rörelsen, absolut närvarande.

”Gryning i Galamanta” hade kunnat landa i ett käckt välmenande. Men fin humor, generöst samspel och Christian Lindbergs smittsamma entusiasm får ”Galamanta” att lysa upp Stockolms Central. Och, jo, lyfta taket.

Fotnot: ”Gryning i Galamanta” visas i SVT under hösten.