Bandet kommer och ställer sig lite högtidligt på rad framme vid scenkanten till bilder av ett höstligt Göteborg och till tonerna av Alf Robertssons spruckna stämma i Björn Olssons känsliga produktion. Det handlar om ”hemkomst”. Och det är en allvarsstund i ett fullsatt och förväntansfullt Scandinavium innan allt ska explodera i tjut och vrål, samba, konfetti och allsång. För med denna turné sammanfattar Håkan Hellström sina första tio år som sångare, artist och poet. Och han gör det med en sådan kommunikativ kraft (enda motsvarighet jag kan komma på är nog den unge Springsteen) att vore jag Göteborgs stad skulle jag genast hyra Ullevi varje sommar nästa tio år framåt åt Håkan Hellström – som ju som ingen annan kan förmedla stadens svårbestämbara atmosfärer, drömmar och mytologier och göra dem allmängiltiga långt, långt utanför Vallgraven. Vilket han genast gör i den inledande och närmast centrifugalt medryckande ”Dom där jag kommer från”. En sång där han omväxlande förankrar sig och sliter sig loss med samma otroliga intensitet.

”Kom igen, Lena” till bilder ur ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ”Saknade te havs” till något som ser ut som en tjeckisk tecknad film från samma epok lyfter upp humorn i tillbakablickandet och festen tar vid tills det är dags för det första mellansnacket. Om ”Tommy”, kvarterets kung, som raggade tjejer med sin EPA-traktor och som Hellström möter många år senare vid Kungsportsplatsen. Nu en förminskad man med slappt och iskallt handslag: ”Han hade vridit ur sig allt i förtid – medan jag hade allt framför mig”. Vilket följs av ett triumfatoriskt framförande av ”Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din”. Mer segersäker än så blir nog aldrig existentialisten Hellström.

I intervjuer denna höst har Hellström talat om vikten av att orden måste få utrymme i musiken. Hur en poplåt aldrig får begränsa själva berättandet. Och hur melodierna därför måste kränga och expandera bortom de vanliga formerna. Denna vilja är också märkbar under konserten där Hellströms sexmannaband får utrymme för det episkt dramatiska. De första årens känsloutbrott och ögonblickspoesi är nu ersatt av en längtan efter sammanhang, historia och reflektion. Och i musiken finns en ny puls, en ny tyngd.

Men Hellström bygger också hela tiden nya broar mellan sig själv i dag och för tio år sedan. Allra starkast i finalen då han låter publiken ensam sjunga raden ”Håkan du var bättre förr” i den nya balladen ”Du är snart där” för att därefter ta tillbaka micken och avsluta med en helt ojämförlig sånginsats där han liksom ryter från botten av hela sin själ som vore han en Frank Sinatra. Sedan väntar allsången i den tidiga ”Vi två, 17 år” där hela Scandinavium gör sig till bärare av tanken på att det bara är förlorare som kan segra. Samt Hellströms sista ord på vägen i ett mörkt november: ”Glöm inte att gå ut och leta efter gryningen och ljuset!”.

Håkan Hellström spelar på Hovet i Stockholm den 13 november.