Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Konsertrecensioner

”Hallå! Popmusik, kickar å kläder” med Magnus Uggla på Teater Galeasen

Starkt skojigt, sorgligt men aldrig sentimentalt: Magnus Uggla i monologen "Hallå! Popmusik, kickar å kläder.
Starkt skojigt, sorgligt men aldrig sentimentalt: Magnus Uggla i monologen "Hallå! Popmusik, kickar å kläder. Foto: Mats Bäcker

När Magnus Uggla oväntat intar teater Galeasens scen med en självbiografisk monolog signerad Martin Luuk, utropar DN:s recensent lyckligt: Årets bästa show!

Show

”Hallå! Popmusik, kickar å kläder”

Manus: Martin Luuk Regi: Sunil Munshi

Med: Magnus Uggla: Musiker: Annika Granlund, Rickard Nilsson, Anders Nygårds Scen: Teater Galeasen

”Allting som jag vill kan jag göra!”

Det var sent 1970-tal och luciavaka – ja, ungdomar, man gjorde sånt förr – vi drack alldeles för mycket Perlerose, och vi lyssnade på Magnus Uggla. Hela natten. Den lille störiga östermalmaren var stor, hans texter och uttryck var porten till inte bara den glammiga popmusiken, utan också det balla innerstadslivet, nattklubbarna, festandet, flörtandet och sexet – till allt det som vi kände kanske fanns även för oss, om några år. Om Bowie var en onåbar stjärna ljusår ut i galaxen så var Uggla en möjlighet på vår egen lilla planet: Allting som vi vill kan vi göra.

Men han lämnade oss ju, Uggla. Eller, det var väl vi som lämnade honom. Bara några år senare hade en gjort en sista oförlåtlig stilsväng, denna gång åt det umpa-umpa-pumpande hithåll som vi stämplade som after ski-pop. Inte bara han mådde illa.

När Magnus Uggla nu står på lilla Galeasens scen, så nära att inte bara första bänk träffas av salivstänken, och berättar om genombrottsåren, om barndomen i den halvt välbärgade adelsfamiljen, hur popmusiken invaderade honom, drömmarna, relegeringarna, tonårsvännerna Johhny och Bobbo, och etablissemangets eftersökta förakt, är det som att återse en ungdomskärlek som man aldrig har fattat vad som gick snett med. Han är lysande.

Martin Luuks manus, Sunil Mushis regi och Ugglas improvisationsförmåga sitter ihop på ett sätt man mycket sällan ser. Helt obehindrat vandrar han mellan uttrycken och perioderna i sitt liv, han framför hela eller halva låtar från "de där åren", och det är som om han nött in föreställningen i flera år. Trion bakom honom följer eller driver på, alltid på pricken rätt. Det är förbi tajming.

Uggla struttar omkring i glitter och platå, han står i t-shirt och vevar med en knytnäve i luften, han är kaxig, gaphalsig, lågmäld och lite ledsen – allt om vartannat – och allt är lika nära och närvarande. Personligt eller proffsigt distanserat.

Det går upp och det går ner, det är starkt och smygande, skojigt och sorgligt, men aldrig sentimentalt. Inte ens när han berättar om broderns och pappans bortgångar, de gamla polarnas försvinnande, eller sin 61-åriga tillvaro när han har svårt att sova och barnen har flyttat hemifrån och kickarna inte infinner sig längre. Han väntar in oss i små mikropauser, och precis när vi tror att det ska bli väl intimt eller gapigt, så – pang – byter han spår.

Magnus Uggla är en riktig estradör som kan sluta referera till Karl Gerhard nu. Och vi andra kan sluta att blicka tillbaka. För allting som han vill kan han göra. Årets bästa show, exempelvis.