Konsertrecensioner
Hans Pålsson på Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm
Publicerat 2010-01-30 14:12
Dela med andra:
Musikrecension
Artist: Hans Pålsson
- http://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/hans-palsson-pa-grunewaldsalen-konserthuset-stockholm-1.1037628
Verk: Beethovens pianosonater
Plats: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm
Konsertrecensioner
- Konsertrecensioner
- Klabbes Bank på Fasching, Stockholm
- Sophie Zelmani på Göta Lejon, Stockholm
- Dave Matthews Band på Arenan, Fryshuset
- Tindersticks på Debaser Medis, Stockholm
- ”Mahlers universum” Fyra första symfonierna på Stockholms konserthus
- IAMX på Debaser Medis, Stockholm
- Jacob Fred Jazz Odyssey på Fasching, Stockholm
- Dirigent: Gustavo Dudamel. Göteborgs symfoniker på Göteborgs konserthus
- 30 Seconds to Mars på Arenan, Stockholm
- Rosanne Cash på Scen: Nalen, Stockholm
- The Temptations och The Four Tops på Cirkus, Stockholm
- Rickie Lee Jones på Berns, Stockholm
- Bangbang på Glenn Miller Café, Stockholm
- Yeasayer på Debaser Medis, Stockholm
- ”Tokio Hotel” på Globen, Stockholm
- La Roux på Berns, Stockholm
- Florence and The Machine på Debaser Medis, Stockholm
- Robbie Fulks på Teatern, Söderhamn
- Beach House på Fritz’s Corner på Debaser Slussen, Stockholm
- Angie Stone på Berns, Stockholm
Oavsett om man lägger ett kronologiskt perspektiv på dem eller ej är Beethovens pianosonater den kanske rikaste samlingen av sinnesstämningar som finns. Redan i det urval som bjöds på under den första av Hans Pålssons åtta konserter rör man sig mellan det deprimerat lunkande (första satsen i ”Pastoralsonaten”), över det ironiskt gäckande (sjätte sonaten) till det ursinningt utlevande (i inledningen till ”Appassionatan”, där ödesmotivet från femte symfonin skarvas in emellan forteutbrotten).
Det är alltså inte förvånande att en pianist vill kröna sin karriär genom att gå i närkamp med dessa verk. Att sedan ställa fram resultatet inför en publik kräver såväl mod som generositet. Man kan inte fega sig igenom den här sonatcykeln: en anonym hållning till verken blir ju också ett självporträtt, men inte ett man vill leva med.
Hans Pålsson är allt annat än feg. Det är inte bara så att han lärt sig verken utantill och presenterar dem i tät följd i samma rum. Han har också en egen attityd till verken och låter den kompromisslöst skina igenom under den första konserten.
Det bör på en gång sägas att Hans Pålsson har ett gott och övertänkt grepp om sin Beethoven. Det är en robust och stundtals något torr inställning som dock inte alls innebär någon eftergift inför ett tidstroget ideal; Pålsson är en behärskad romantiker, vilket framgick såväl av ”Pastoralsonaten” som ”Appassionatan”. Han söker inte sötman, men någon gång söker den honom, som i första sonatens långsamma sats där det intima förvaltades exemplariskt. Extrem dynamik och extrema tempoval är Pålsson främmande; däremot är han lyhörd inför Beethovens melodik och motivflätningsteknik.
Det finns på en gång något måttfullt och djupt mänskligt över hans hållning. Att han för en sekund hamnar i svårigheter i Beethovens allra mest dionysiska utfall i ”Appassionatans” sista sats förstärker bara det intrycket: den stora publik som följer honom håller andan och ser sedan Pålsson komma säkert i mål.
Läs mer: Klabbes Bank på Fasching, Stockholm
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
