Det är inte lätt att föreställa sig Volker Bertelmann som rappare när han står där på scen och pimpar sitt piano med diverse prylar mellan strängarna: gaffatejp, suddgummin och andra mojänger. Pianomanipulatören från Düsseldorf har lagt 90-talets hiphopkarriär bakom sig och blivit en John Cage för 2000-talet, men funderar humoristiskt på hur han ska kunna kombinera sin nya musik med stage­divande. Under namnet Hauschka utforskar han lekfullt det preparerade pianots slagverkseffekter och föredrar indieklubbar framför konserthus.

I Kägelbanans cafédel har man tänt kandelabrarna och kompenserat svag biljettförsäljning med mysig atmosfär.

Senast Hauschka spelade i Stockholm hade han en flygel att mecka med, men ett vanligt piano med öppen front låter publiken se hela det rasslande maskineriet och gör musiken ännu mer absorberande.

Till skillnad från hans tidigare skivor är senaste albumet ”Foreign landscapes” en komponerad historia för tolvmannaensemble. Samtidigt är Hauschka tveklöst mer fascinerande som soloartist när han börjar från scratch och ensam improviserar fram ett slags akustisk electronika.

De repetitiva rytmfigurerna nalkas minimalister som Steve Reich men också tickande technotrummor.

Ett stillsammare stycke som ”Mount Hood” landar på en snöklädd bergstopp utanför Portland med dramatisk tyngd och äkta Sehnsucht. Men så fort Hauschka sliter loss alla prylar och låter pianot bli piano igen blir hans postklassiska möblemangsmusik genast ganska ordinär.