SÖLVESBORG.
DN:s Nils Hansson rapporterar från Sweden Rock Festival i Sölvesborg och hittar en sagofigur i isande vind.
De var här så sent som förrförra året, även då som en av festivalens huvudattraktioner. Ändå släppte de sitt debutalbum för bara en dryg månad sen. Så förvirrande kan det bli när en tidigare inkarnation av Black Sabbath återförenas under ett annat namn.
Riktigt hur mycket huvudattraktion Heaven & Hell är kan man se redan tidigt på dagen. Två stora, knotiga träd med hukande fladdermusfigurer står uppsmällda på vardera sidan om den stora scenen, det är en del av deras gotisk-skräckiga scendekor som övriga band snällt får finna sig i att spela invid.
Och det märks verkligen att det är festivalkulmen när gruppen går på scen en stund före midnatt den sista festivaldagen. Övriga scener har tystnat, en jättepublik är på plats. Enda problemet är kylan. Solen har lyst hela denna sista festivaldag, men varmt har det inte blivit, och nu drar isvindarna in från havet. Ronnie James Dio kommenterar det flera gånger från scen, och man undrar hur mycket han själv fryser i sina tunna kläder.
Själv står jag och huttrar i t-shirt, skjorta, tröja och dubbla jackor. När jag drar mig bakåt i slutet av extranumret "Neon knights" syns det också tydligt hur många som redan har gett upp.
Något spelar det säkert in att Heaven & Hell inte riktigt levererar fullt ut. Ronnie James Dio sjunger förvisso förträffligt, sextiosex år gammal och allt mer lik något märkligt sagoväsen från förr. Han är trevligheten själv mellan låtarna, berömmer oss och festivalen men retas med sina bandkamrater. Men så fort han börjar sjunga växer han till en gigant att rygga inför - och ju längre in i konserten man kommer, desto bättre låter han.
Det tar dock längre tid för bandet att värma upp. Kanske spelar kylan in. Först i den utdragna konsertkulmen - låten som också heter "Heaven & hell" - förenas den kolossala tyngden med rätt mått av smidighet.
För övrigt var det Sveriges nationaldag och festivalen hade sett till att tryffera programmet med några särskilt svenska attraktioner. Inte bara spelade Sabaton den svenska nationalsången inför en förbluffande stor allsångspublik, senare på eftermiddagen framförde proggveteranerna Kebnekajse sin psykedeliska svenska folkrock som festivalens kanske mest udda inslag.
Därtill ägde Europe festivalen strax före Heaven & Hell. Man kan tro att de är lite för softa för många i publiken, men det norska black metal-bandet Immortal, som spelade samtidigt, lockade bara en bråkdel av Europes publik. I och för sig välförtjänt, när de nu leds av en av genrens mest kraftlöst kraxande sångare.
Det är dock inte många som reagerar när Europe spelar sentida material. En helt ny låt som första extranummer tas emot som ett jaha. Glansnummer som "Rock the night" och "The final countdown" leder däremot till rent demonstrativ eufori. Fast jag undrar om inte en del av det ivriga skuttandet och luftgitarrandet kan ha varit ett sätt att besvärja kylan.
Bästa svenskinslaget denna dag var emellertid Electric Boys, återförenade i originalsättning och så tungt taggade att man påmindes om varför de en gång förutspåddes att erövra hela världen. Framför allt är Niclas Sigevall tillbaks, en av Sveriges allra främsta rocktrummisar, lika sparsmakad som blytung. Och frontmannen Conny Bloom kunde än en gång glänsa som den mest självklara av rockstjärnor.
Lika självklar som rockstjärna är Justin Hawkins, sångaren från The Darkness som nu har bandet Hot Leg. Men alla problem med vokal-teatrala överspel och halvfärdiga låtar kvarstår, bandbytet innebär bara en musikalisk marginalförändring.
För Journey är problemet närmast tvärtom. I Steve Perry hade dessa arenarockgiganter en vokal diva av ovanliga mått, som slingrade sig runt sina låtar på ett sätt som få kan efterlikna. Men Arnel Pineda kan. Här står de nu på Sweden Rocks största scen och pumpar ut sin svulstiga 80-talsrock som om den aldrig gått ur tiden, det låter både dyrt och kraftfullt. Men det enda jag kan tänka på är hur en sångare som låter så likt sin förebild kan te sig så mycket slätare.
Min gissning är att det har med just divafaktorn att göra. Arnel Pineda må vara hur glad och trevlig som helst, men i det han gör bor inte ett uns av spänning.