Regnet faller och gummistövlarna sjunker. Då bjuder
Atlantarapparen Ludacris på festivalens bästa konsert
hittills. DN:s Mattias Dahlström rapporterar från Hultsfred.
Festivalområdet i Hultsfred ser ut som ett slagfält: lerigt, nedtrampat, blött. Gummistövlarna sjunker allt djupare ned i gräsmattorna och när mörkret lägger sig blir det också svårare att se var man sätter fötterna. Det börjar bli kallt. Talangfulla svenska hiphopduon Mohammed Ali har i och för sig värmt upp ordentligt med en lika entusiastisk som charmig spelning i Rookietältet, men klockan är närmare midnatt och lusten börjar gå ur en.
Tur då att artister som Christopher Bridges alias Ludacris finns. Som inte låter petitesser som väder påverka honom. Atlantarapparen är ”hetare än Nevada”, klädd helt i svartvitt och på ett alldeles strålande humör. Han snubblar nästan över orden när han rusar igenom ”What’s your fantasy”, ”Act a fool” och sin egen vers från Ushers ”Yeah”. Det är en rapp, vansinnigt underhållande och effektiv hiphopshow, nästan helt utan andningspauser.
Bara hans kanske allra största hit ”Area codes” faller, märkligt nog, platt till marken. Dess västkustfunkiga tillbakalutade sväng passar inte in i det övriga sydstatsbounciga materialet.
Annars sitter varenda låt exakt där den ska och Ludacris jobbar så hårt att han måste ta en kort paus. Discjockeyn får scratcha sig igenom en Michael Jackson-hyllning innan Ludacris kommer tillbaka för en mäktig avslutning: den stämningshöjande kraftfulla trestegsraketen ”Stand up”, ”Move bitch” och ”Rollout”. Där någonstans känns det som att ”Luda” slutligen avgör kampen om den bästa konserten på Hultsfred 2009.
Mycket talar emot Regina Spektor. Regnet kommer och går genom hennes konsert under tidig kväll, just när publiken börjar vakna till liv igen. Hawaii, festivalens största scen, känns kanske inte som det optimala stället att sitta och spela teatraliska pianoballader på, med en cellist och en trummis som enda ackompanjemang.
Men Spektor fyller upp hela scenen med ett briljant pianospel, en röst som självsäkert ställer sig längst fram i ljudbilden och en elegans man vanligtvis inte förknippar med rockfestivaler.
Största positiva överraskningen under Hultsfreds andra dag är kanske Hatcham Social. Bland allt publiktillvänt smörande och trevligt mellansnackande är det alltid lite uppfriskande att se ett gäng småsura långluggade britter som spelar mörk pop med rötterna i shoegazepop, Josef K och The Fall och avslutar sin spelning med att vräka på med ryggarna mot publiken.
Tyvärr är vi inte så många som upplever detta. Golvet framför Stora Dans-scenen kan inte ens med den största optimism i världen kallas halvfullt.
Kanske var publiken på White Lies på Pampas cirka hundra meter bort? Som under den korta tid jag hann se deras konsert totalt misslyckades med att förstå Joy Divisions postpunkiga mörker och hamnade närmare navelpillande grunge.
Eller så förberedde sig Hultsfredsbesökarna helt enkelt för The Killers. En av festivalens höjdpunkter för många vad det verkar. Vilket inte är helt enkelt att förstå vid en första anblick: ett gäng inte särskilt karismatiska snubbar som spelar åttiotalistisk arenarock med inte alltid särskilt integrerade influenser från synth och dansmusik? Verkligen?
Dock: för att vara ett anonymt band är The Killers ändå väldigt bra på arenarockandet. Framför allt har de låtar i överflöd. De skriver starka, övertygande melodier med snärtiga refränger och allsångspartier. Långt ifrån alla band i deras storlek är lika medryckande.
(På grund av restriktioner från arrangörerna som DN inte kunnat godkänna publicerar vi ingen bild på The Killers till recensionen.)