Man märker att de har tänkt till lite extra. Plötsligt dyker Bert Karlsson upp på storbildsskärmarna och börjar prata om hur misslyckade In Flames är, hur de inte ens ligger på ett svenskt skivbolag och hur - samtidigt som en i The Poodles är ihop med Carola - ingen av In Flames medlemmar ens skulle platsa "som nitlott i ett böglotteri".
Här finns också en liten film med Linus på Linjen, för att pigga upp ett låtintro. Lisa Miskovsky gästsjunger på "Dead end", hitrest för detta enda inhopp (livepremiär för den, tydligen). Allra sist smäller de av allt vad de har av bomber, eldkvastar i fyra riktningar och ett riktigt seriöst fyrverkeri.
Så är detta också ganska stort. In Flames är första svenska band att vara toppnamn på en av Sweden Rocks festivaldagar. Man skulle också kunna hävda att det är det första fullt ut samtida bandet som får denna ära. Vissa festivalveteraner sägs rent av tycka att det är åt skogen, att ett sådant band bara inte kan vara värdigt en sådan topposition. Vettigare är att se det som ännu ett litet steg i festivalens försiktiga utveckling mot att bli lite mer samtida, lite mer som andra festivaler.
Inte minst måste de ju tänka på återväxten. Band från förr i all ära, men de blir ju äldre och satsar man för mycket på dem blir återbruket lätt lite parodiskt. Som Motörhead, bandet som har spelat här så ofta att festivalen nu kallar dem sitt husband. På sin sjunde Sweden Rock-spelning stövlar de på som vanligt, kanske något mindre frikostiga med gamla låtklassiker, men strålande pålitliga i sitt kompakta tremansmangel.
Fast Lemmy är sextiotre nu och han framstår inte som samma naturkraft som för bara några år sen. Relativt snart kommer han inte att kunna göra detta längre.
In Flames gör i gengäld en exemplarisk spelning. Anders Fridén är ett unikum bland svenska hårdrocksångare, som kan småtramsa med publiken så att en sorts intimitet uppstår till och med på den största scenen på Sveriges största rockfestival. Och bandet behärskar hela skalan från det varma och känsliga till fullt jävla ställ - utan att någonsin tappa bort sitt grundläggande sinne för att det ändå är rock 'n' roll det handlar om, att det alltid måste finnas ett sväng i botten.
Svängigare än många av sina kolleger var också Unleashed, dödsmetallveteranerna från Stockholm som bildades när basisten och sångaren Johnny Hedlund hoppade av från det band som skulle bli Entombed. De tillhör alltså de svenska pionjärerna i facket och det hörs, fortfarande. Man påminns om hur rak och primitiv dödsmetallen var från början, och vilken uppfriskande energi det paradoxalt nog kunde bo i den.
Än mer paradoxalt är hur ett band som kanadensiska Voivod kan svänga som de gör. De är ju bitvis så infernaliskt tilltrasslade, men lyckas balansera sitt sinne för noggrant uttänkt teknologmetal med ett lika starkt sinne för genuint rockröj - en ovanlig kombination. Sångaren Denis "Snake" Bélanger har inget av den viktighet som kännetecknar många andra i facket, han låter som om han lika gärna kunde sjunga simpel dumrock. Och trots att bandet består av tre fjärdedelar originaluppsättning är det den nye gitarristen, Dan Mongrain, som bär mycket av musiken med sitt snabba, precisa och märkligt avspända spel.
Att detta är en avskedsturné känns lite svårt att begripa, och som ett seriöst slöseri.
Största överraskningen var ändå Foreigner. På papperet en typiskt platt bokning av ett arenaband från förr, mest kända för en av rockhistoriens mest sönderspelade ballader ("I want to kno what love is") och med originalsångaren Lou Gramm - som har en av arenarockens bästa röster - ersatt av någon yngre och okänd.
Sen visar sig även denne Kelly Hansen vara en riktigt imponerande arenarocksångare, i precis samma Paul Rodgers-skola som Lou Gramm. Bandledaren och enda originalmedlemmen Mick Jones må se ut som en lite rufsigare Helge Skoog, men han har skalat bort nästan alla ballader och satt fokus på de stabila rocklåtarna från bandets första skivor. I versioner så vitala att man undrar om de verkligen lät lika tunga i original.