Förr i tiden brukade India Arie sprida mysvibbar genom att komma in med en tekopp på scen - denna kväll skrider hon in som en drottning, eller snarare översteprästinna i positivt tänkande.
Hennes samlade låtkatalog kan vid första anblick te sig som en musikalisk självhjälpsbok och vid många tillfällen tangerar konserten ett bönemöte, men det känns alltid lika genuint.
Från hennes musikaliska böner och flöjtsolon till den ljuvligt luftiga och dansanta covern på Rihannas monsterhit "Umbrella". Bandet är supertajt och symbiosen mellan körsångarna och Arie total. För att inte tala om den mellan Arie och publiken.
Med genomärligt mellansnack och pauser mitt i låtarna för att förklara vad de egentligen handlar om får hon de sista svårflörtade festivalbesökarna att sänka garden.
Mest allsång blir det på genombrottshitten "Video" och dess textmässiga lillasyster "Private party" - mest jubel vid omnämnandet av idolen, vännen och beundraren Stevie Wonder.
Aries röst är varm och mörk som akaciahonung när den, friare än någonsin, dansar över det gitarrbaserade neosoulkompet.
Med små medel får hon sångerna - och scenen - att gnistra, som när "Back to the Middle" övergår i Gnarls Barkleys "Crazy" eller när hon och körsångarna går loss i vild ringdans.
Kvällens största överraskning inträffar när Aries mamma och stylist Joyce kommer ut på scen och drar av ett solo på trånande "Brown Skin".
För att inkludera så många som möjligt sjunger hon "we're all brown under the sun" men det behövs inte. Publiken är redan frälst.