Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Islands symfoniorkester med Víkingur Ólafsson i Göteborgs konserthus

Pianisten Víkingur Ólafsson bjöd på fyrverkeri i Göteborgs konserthus.
Pianisten Víkingur Ólafsson bjöd på fyrverkeri i Göteborgs konserthus. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto.nu

Isländska tonsättaren Anna Thorvaldsdottirs musik börjar i en tät och rå klangmassa. Martin Nyström lyssnar på ett pianstiskt fyrverkeri ur vulkanisk miljö. 

4

Konsert

Islands symfoniorkester med Víkingur Ólafsson

”Aeriality” av AnnaThorvaldsdottir. ”Burlesk för piano och orkester av Richard Strauss och symfoni nr 2 av Jean Sibelius. Dirigent: Yan Pascal Tortelier. Scen: Göteborgs konserthus.

 

I ett förord till ”Islänningasagorna” som kom ut på svenska, norska och danska för ett par år sedan beskriver en av översättarna och redaktörerna, Gunnar D. Hansson, den isländska skaldediktningen som ”ett av de mest sinnrika och förståelsekrävande diktslagen som går att uppleta i diktkonstens historia.”. En till synes enkel berättarstil som genomsyras av ett intrikat spel ”mellan myter, meningskonstruktioner, ordflätning, åskådlighet och välljud”. När Lars Lönnroth följde upp med en nyöversättning av ”Den poetiska eddan” 2016 blev kritikern Magnus Ringgren i Aftonbladet så tagen att han genast önskade att lära sig det klassiska isländska språket. En recension som publicerades i samma veva som Robert Wilson satte upp sin sceniska version av ”Edda”, till Jon Fosses text, på Det norske teatret i Oslo. Ja, Island är i ropet.

För mig aktiverades det isländska arvet på nytt när Robert Lepage för några år sedan använde sig av den isländska diktningen och naturen för att konstruera sin scenografi och regi på Metropolitan i New York för Richard Wagners ”Nibelungens ring”. En värld med ett sällsamt magiskt och mera direkt samspel mellan natur, myt och människa. Något som också återfinns i den isländska musiken och som kommit att fascinera allt fler. Från konstmusiken av Jón Leifs, Haukur Tómasson och Daniel Bjarnason till popmusiken av Björk och Sigur Ros. Samt inte minst – filmmusiken av stämningsmagikern Johan Johansson.

När Islands symfoniker för första gången gästade Göteborgs konserthus i onsdags var det med en av den nordiska musikens mest mytomspunna symfonier, Jean Sibelius andra, som närmast chockade sin första publik. En patosfylld energinivå som orkestern under ledning av Yan Pascal Tortelier fick fram med ovanligt distinkta klangfärger. Men framför allt hänförde islänningarna med sin egen och runt världen allt mer omsusade tonsättare Anna Thorvaldsdottir (född 1977) och hennes ”Aeriality”. Ett orkesterverk, som likt flera av hennes svenska kvinnliga kollegers, söker höjden. Men det börjar med en tät och rå klangmassa som hålls svävande av virvlande rörelser i blåsare och stråkar. Det är som att soundet stiger från en enorm uppskjutningsramp. Och väl uppe i rymden får en sådan intensitet att det tycks röra sig i överljudsfart. Strålande!

Lägg därtill att kvällens solist var Víkingur Ólafsson, Islands nya pianiststjärna, som gästade Göteborg tillsammans med Philip Glass i dennes samtliga ”Etudes” för solopiano under en oförglömlig konsert 2014 (ett urval finns sedan ett tag i en fullkomligt briljant inspelning av Ólafsson på Deutsche Grammophon). Och som sedan 2016 med stor framgång efterträtt Martin Fröst som konstnärlig ledare för festivalen ”Vinterfest” i Dalarna. För att ändå ge publiken en länk till den icke-nordiska traditionen bjöd Ólafsson på Richard Strauss ”Burlesk för piano och orkester”. Ett pianistiskt fyrverkeri värdigt en musiker som växt upp i en vulkanisk miljö.