Jazzfestivalen på Skeppsholmen 2008 börjar med en flopp.
De amerikanska fusionrävarna Yellowjackets med gitarristen Mike Stern måste ställa in på grund av flygförseningar. Nesligt, nu när det ska firas 25-årsjubileum och allt.
Å andra sidan är det kanske lite symptomatiskt för ett evenemang i motvind. Förra året blev sånär det sista av ekonomiska skäl, men också den allmänna entusiasmen kring festivalen har utan tvivel mattats något.
Nu räddar ledningen situationen genom att flytta Bobo Stensons trio till Yellowjackets plats i programmet. En ofrivillig kupp, som förmodligen för med sig att Stenson, basisten Anders Jormin och trumslagaren Jon Fält möter en delvis ny publik. Det blir en fin stund på onsdagskvällen, och kanske också något av ett exempel på att man ju inte behöver gå över ån efter vatten.
Och det är fler svenskar som gör bra ifrån sig den här första dagen. Pianisten Ludvig Berghes trio har samarbetat med sångerskan Nina Ramsby i ungefär ett år, och konserten på den ytterligare, mindre scen som festivalen introducerar i år visar vilken sällsam grupp de har blivit. Ramsby är mer allmänmusikalisk än jazzinriktad, men hennes på en gång allvarliga och chosefria sätt att omfamna och ge ord åt Berghes kompositioner blir till ovanligt intim musik.
Den ger också flera olika associationer. Som jazz på svenska påminner den lite om Monica Zetterlund och till och med gammal schlager. Som poetisk kammarpop speglar den kompromisslöst sin egen samtid.
En annan upplevelse på samma scen är Abraham Burton-Eric McPherson Quartet. De spelar huvudsakligen amerikansk mainstream men med en sjudande intensitet och en form av flöde som gör hela skillnaden. McPherson, som spelar trummor, har precis den där lätta handen som krävs för att rytmiken inte ska gå i vägen för sig själv.