Jazzfestivalen på Skeppsholmen inleds av det äldre gardet med mer eller mindre pigga framträdanden. Men Blind Boys of Alabama visar med sina röster att gammal är äldst.
De vanligaste orden från konferenciern på största scenen under jazzfestivalens första dag är ”legend”, ”New” och ”Orleans”. Festivalens inledande eftermiddag och kväll präglas av funken, gospeln, soulen, jazzen och rocken med den amerikanska södern som utgångspunkt.
Dr John har sett bättre dagar. När han efter avklarad konsert reser sig upp från sin flygel stödjer sig New Orleans-legenden på käppen som blivit ett av hans främsta kännetecken och närmast hasar ut från scenen.
Musiken känns också lite skruttig. Doktorn har inte riktigt styrkan och skärpan längre för att kunna hålla intresset och intensiteten uppe under en hel konsert, särskilt inte när det bara är han själv och ett piano. Han är fortfarande tillräckligt rutinerad och genommusikalisk för att ändå skapa ögonblick av briljans, den långa suggestiva versionen av ”Walking on guilded splinters” till exempel, men i längden blir bristen på tempobyten och avsaknaden av ett fullt band alltför påtaglig.
Fast Dr John är fortfarande väldigt medveten om sin historia och varför han låter som han gör. ”Alla mina hittar – om jag nu haft några – har producerats av Allen Toussaint”, säger han med ett snett leende och lämnar snyggt över till dagens andra stora New Orleans-profil på jazzfestivalens största scen.
Allen Toussaint är betydligt piggare. Under sina femtio år i musikbranschen har han kanske mest gjort sig känd som en soullegend i bakgrunden: som producent, musiker, kompositör, låtskrivare. Men här visar att han också är en sävlig, men fyllig, soulsångare och en flink, showig pianist. Låtmaterialet som han hämtar från både egna inspelningar och låtar han har skrivit åt andra artister genom åren är utmärkt. Möjligen blir det väl mycket trivselgung emellanåt och pianospelet går någon gång till överdrift, när han improviserar som allra mest utdraget och fritt ser musikerna i bandet ut att undra vad han håller på med.
Om Toussaint och Dr John är veteraner är det ingenting mot vad Blind Boys Of Alabama är. Den kornblått kostymklädda gruppen har funnits sedan 40-talet, blir inledda på scen i ett led och visar att gammal är äldst. Med mäktiga röster mässar de ut gospel, soul och funk som oavsett om den är gamla traditionella visor, soulcovers eller relativt nyskrivna låtar av Ben Harper har en uråldrig kraft och smittande entusiasm som är svår att värja sig mot.
Att se Little Feat år 2009 är en rätt märklig upplevelse. Eftersom den löskantade funkrocken de spelar i all oändlighet har så lite att göra med den musik de gjorde för att förtjäna den hyfsat framskjutna position de ändå har i rockhistorien. Little Feat i början av sjuttiotalet var ett fantastiskt litet stämsjungande rockband som, med låtskrivaren Lowell George i förarsätet, drömde om att åka rätt igenom The Bands och The Byrds Amerika i en långtradare. Little Feat trettiofem år senare, med Lowell George död och begraven för länge sedan, är ett gäng åldrade snubbar som gillar att jamma. Åh, vad de gillar att jamma. Slå hårt på basen, försöka låta fonky, trumma, trumma, trumma, gitarrsolo. Förgäves letande efter ett groove som inte finns där.
Jag kan förstå att musiker utvecklas och förändras, jag kan till och med respektera Little Feat för att de anser sig vara – och definitivt också är – ett helt annat band nu än för trettiofem år sedan. Men de gick vidare utan att ha en aning om vart de vill hamna i slutändan.