Jazzfestivalen 2009
Jazzfestivalen dag 1
Publicerat 2009-07-16 13:21
Patrick Sörquist / AP
Jazzfestivalen på Skeppsholmen inleds av det äldre gardet med mer eller mindre pigga framträdanden. Men Blind Boys of Alabama visar med sina röster att gammal är äldst.
Dela med andra:
Musikrecension
- Jazzfestivalen dag 1
Medverkande: Dr John, Allen Toussaint, Little Feat, Blind Boys of Alabama
Plats: Jazzfestivalen, Skeppsholmen
Årets…
Gulligaste/roligaste konversation.
Två äldre damer diskuterar vad de kan förvänta sig av Allen Toussaint utifrån hans musikers soundcheck:
– Det här verkar bli rock.
– Nej, usch. Ska det bli sånt?
– Ja, han där har ju elgitarr och då blir det så där modernt.
Vädret
Några enstaka moln, men annars soligt och varmt fram till solen gått ner – då det blev en aning kylslaget.
Typsituation
En fråga surrade mer i luften än andra: hur uttalar man egentligen Allen Toussaints namn? Av alla diskussioner bland besökarna att döma fanns det lika många varianter som det fanns människor på festivalområdet.
De vanligaste orden från konferenciern på största scenen under jazzfestivalens första dag är ”legend”, ”New” och ”Orleans”. Festivalens inledande eftermiddag och kväll präglas av funken, gospeln, soulen, jazzen och rocken med den amerikanska södern som utgångspunkt.
Dr John har sett bättre dagar. När han efter avklarad konsert reser sig upp från sin flygel stödjer sig New Orleans-legenden på käppen som blivit ett av hans främsta kännetecken och närmast hasar ut från scenen.
Musiken känns också lite skruttig. Doktorn har inte riktigt styrkan och skärpan längre för att kunna hålla intresset och intensiteten uppe under en hel konsert, särskilt inte när det bara är han själv och ett piano. Han är fortfarande tillräckligt rutinerad och genommusikalisk för att ändå skapa ögonblick av briljans, den långa suggestiva versionen av ”Walking on guilded splinters” till exempel, men i längden blir bristen på tempobyten och avsaknaden av ett fullt band alltför påtaglig.
Fast Dr John är fortfarande väldigt medveten om sin historia och varför han låter som han gör. ”Alla mina hittar – om jag nu haft några – har producerats av Allen Toussaint”, säger han med ett snett leende och lämnar snyggt över till dagens andra stora New Orleans-profil på jazzfestivalens största scen.
Allen Toussaint är betydligt piggare. Under sina femtio år i musikbranschen har han kanske mest gjort sig känd som en soullegend i bakgrunden: som producent, musiker, kompositör, låtskrivare. Men här visar att han också är en sävlig, men fyllig, soulsångare och en flink, showig pianist. Låtmaterialet som han hämtar från både egna inspelningar och låtar han har skrivit åt andra artister genom åren är utmärkt. Möjligen blir det väl mycket trivselgung emellanåt och pianospelet går någon gång till överdrift, när han improviserar som allra mest utdraget och fritt ser musikerna i bandet ut att undra vad han håller på med.
Om Toussaint och Dr John är veteraner är det ingenting mot vad Blind Boys Of Alabama är. Den kornblått kostymklädda gruppen har funnits sedan 40-talet, blir inledda på scen i ett led och visar att gammal är äldst. Med mäktiga röster mässar de ut gospel, soul och funk som oavsett om den är gamla traditionella visor, soulcovers eller relativt nyskrivna låtar av Ben Harper har en uråldrig kraft och smittande entusiasm som är svår att värja sig mot.
Att se Little Feat år 2009 är en rätt märklig upplevelse. Eftersom den löskantade funkrocken de spelar i all oändlighet har så lite att göra med den musik de gjorde för att förtjäna den hyfsat framskjutna position de ändå har i rockhistorien. Little Feat i början av sjuttiotalet var ett fantastiskt litet stämsjungande rockband som, med låtskrivaren Lowell George i förarsätet, drömde om att åka rätt igenom The Bands och The Byrds Amerika i en långtradare. Little Feat trettiofem år senare, med Lowell George död och begraven för länge sedan, är ett gäng åldrade snubbar som gillar att jamma. Åh, vad de gillar att jamma. Slå hårt på basen, försöka låta fonky, trumma, trumma, trumma, gitarrsolo. Förgäves letande efter ett groove som inte finns där.
Jag kan förstå att musiker utvecklas och förändras, jag kan till och med respektera Little Feat för att de anser sig vara – och definitivt också är – ett helt annat band nu än för trettiofem år sedan. Men de gick vidare utan att ha en aning om vart de vill hamna i slutändan.
Läs mer: Jazzfestivalen, sista dagen
Visar 1-5 av 5. Per sida:
Del II:
Vidare saknar jag kommentarer om att både Rebennack och Toussaint är dagens främsta företrädare för den mycket speciella piano stil och tradition som utvecklats i New Orleans under andra halvan av 1900-talet (Longhair-Domino-Booker m.fl.). Det som är intressant är att den ligger helt vid sidan av jazzen. Vilket inte hindrat Toussaint att göra en brilljant jazz CD som just kommit ut, “The Bright Mississippi”.
En fråga till Dahlström: varför skriver du i presens? Det som du skriver om har ju hänt och då är det imperfekt som gäller. Det finns historisk presens och det kan vara OK när Herman Lindkvist skrifer om Karl XII, men låter bara löjligt om det används om gårdagens händelser!!!!
Mats, 18:26, 17 juli 2009. Anmäl
Jag var inte där men vill ändå kommentera. Första gången jag såg Dr. John var '72 strax efter Gumbo. Han hade sin käpp och hasade av scenen redan då. Att dra upp doktorns hälsa som spegel bild till hans framförande vittnar om resensentens okunskap. Jag har sett honom ett otal gånger sedan dess och jag kan hålla med om att han är bättre med band, ju större dess bättre. Men jag har sett honom göra bra ifrån sig solo också och på mig verkar det som han helt enkelt hade en dålig kväll.
Toussaint: även om resensionen är positiv så håller jag inte med om beskrivningen av hans röst. Har han en fyllig röst? - inte enligt min mening och inte är han sävlig heller. Hans röst är egentligen gansk tunn, men det gör ingenting, den har karaktär och är uttrycksfull. Vad gäller hans piano spel är ordvalet också olyckligt: flink-showig! Rätt ord enligt min mening: personlig och lekfull. Han har en helt egen stil, det finns igen som kan kopiera honom. Vidare saknar jag kommentarer om att både Rebennack
Mats, 17:01, 17 juli 2009. Anmäl
Japp, det var i princip på pricken. Little Feat var kvällens besvikelse -- Lowell George vrider sig i sin grav. Jag gillade Allen Toussaint bäst. Håller med föregående kommenterar om basljudet. Det var betydligt bättre mitt framför scen på lagom avstånd (läs: nära mixerbordet), men ibland blev det lite väl...
Henrik, 10:13, 17 juli 2009. Anmäl
Kan bara hålla med. Trots en härlig kväll och ett gäng blinda men livsglada gamlingar från Alabama så känns eftersmaken lite fadd. Jag blev riktigt irriterad på det katastrofala ljudet när Little Feat spelade, för att inte tala om Lee Ritenours söndermixade gig på Nya Scenen. Även om Little Feat mest gick på tomgång så finns det ingen anledning att spä på det hela med överkranad bas och blurrigt gitarrljud. Sam Claytons congas hördes dock kristallklart... När underbara pianissan Patrice Rushen hade solo Med Ritenours gäng på Nya Scenen slog även denna teknikers bassjuka igenom så vi trodde putsen skulle falla av omgivande fasader. Ljudet är väl ändå en hygienfaktor på en jazzfestival?! Blind Boys spelglädje och publikfrieri var det som stagade upp denna afton.
R
Raul, 16:53, 16 juli 2009. Anmäl
Ofta undrar jag om jag sett samma konsert som recensenten men här är det ingen tvekan! Dr John är cool men blir alldeles för seg, Alain Toussaint svänger och briljerar. Blind Boys from Alabama lyfter Skeppsholmen till ett väckelsemöte med en vit medelåldespublik som inte kan stå stilla. Men när Little Feat äntligen närmar sig slutet på spelningen har tre fjärdedelar av publiken gått hem - de flesta gäspade rejält redan under första låten. På kornet Mattias!
Hans, 14:12, 16 juli 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
