Inför årets upplaga av Stockholms jazzfestival talades det om en starkare betoning av jazzens roll. Som tur är har planerna inte gått ut över soulmusiken. Stockholms jazzfestival har ju länge utgjort soulgenrens viktigaste kontaktyta med en större svensk publik. I år märktes ingen avmattning, snarare tvärtom.
På söndagen fick man en bra vy över genrens färdriktning. Då kunde den som inte redan visste konstatera att det är med hjälp av backspegeln man orienterar sig. Med blandade resultat. 22-åriga Joss Stone har alltifrån debuten sneglat mot de förebilder hon växte upp med och har mognat in i rollen. Hon har en imponerande röst som tycks formpressad för repertoaren, i så hög grad att det individuella försvinner på vägen. Det är ungefär som när man datorbearbetar bilder på ansikten för att få fram en mall för skönhet; något av det personliga går förlorat. Det blev välvårdat men ganska trist, med präktiga blåsarrangemang där saxsolon fick samma standardiserade själfullhet som de lyckligtvis få wailutbrotten.
Joss Stones tredje album producerades av Raphael Saadiq. Också han har länge haft märkligt svårt att göra sig gällande som soloartist, trots obestridlig begåvning. Kanske har just mångsidigheten och flexibiliteten stått i vägen. Men förra året föll allt på plats, med den musikaliska 60-talskostym som pryder albumet ”The way I see it”. Spelningen på Skeppsholmen innehåll några flörtar med den jazzpublik som eventuellt dröjt sig kvar, vilket var charmigt men dess värre naggade på den täthet som utmärkte Saadiqs konsert på Nalen i april. Men med ”Big easy” återtändes atmosfären och Saadiq återtog det scenkommando som han annars nästan alltför generöst delat med sig av till sina medmusiker.
Också Erykah Badu konkurrerade med en tidigare upplaga av sig själv. Framträdandet på Berns förra sommaren lever starkt i minnet, men efter en halvtimmes försening - då publiken fick chansen att dansa till några Michael Jacksonhits - lyckades Badu snarast överträffa sig själv med den gränsprövande 70-talssoul hon gjort till sin. Visserligen blev de ständiga avbrotten närmast prövande i början. Badus ständiga maning, ”Wait!” och de många inlagda kortpauserna i den redan från början aviga funken nalkades av och till det manierade. Men samtidigt var det ett av de många uppmärksamhetsskapande medel som Badu använder för att hålla intensiteten vid liv.
Här behövdes för övrigt inga steg för att gå jazzpubliken till mötes. Den avancerade harmonik hon utnyttjar har mycket mer med avancerad jazz än med andra genrer att göra, och också sångtekniken för henne mot jazzhållet. Men det formsprängande balanserar hon med sin osannolikt coola framtoning. I lackbyxor och hög hatt utgjorde hon en suverän finalartist på Stockholms jazzfestival år 2009.