Är det rentav nostalgi jag känner när Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten turas om att spela halsbrytande slapbas på Stockholms jazzfestival? Trion var i stan så sent som i höstas, men i den välbekanta inramningen på Skeppsholmen minner de även om samma festival för bortåt tjugo år sedan – då slapbassolon och aktiva elbasar i korta axelband var mer regel än undantag.
Trender kommer och går; somliga går till och med igen. Bland de gitarrister som gästar festivalen i år märks flera stilbildare med varierad relevans då och nu. Lee Ritenour och Mike Stern företräder än i dag 80-talets slipade mönsterfusion. Det är rätt enkelspårig musik, stundtals mer av en uppvisning i ren spelteknik – men av publiktrycket att döma tycker många annorlunda. Möjligen är de på väg att få en renässans, fast frågan är kanske snarare om efterfrågan på liknande instrumentalhjältar någonsin har minskat. Om deras popularitet korrelerar mer med antalet sålda elgitarrer på närmaste musikaffär än ett allmänt intresse för jazz så är de förmodligen också rätt okänsliga för rådande trender inom en specifik genre.
Det är kul en stund, men inte mycket längre. Bill Frisell, som ju är en minst lika känd fast mer konstnärlig gitarrist, håller däremot hela vägen. Något överraskande dyker han upp som gäst med McCoy Tyners trio, där det återigen visar sig hur väl han hanterar hela det amerikansk musikarvet – Tyners ovanligt grooveorienterade, postcoltraneanska pianojazz inkluderad. Även Nguyen Lê, en gitarrist från Vietnam baserad i Paris, ser längre än till blotta instrumentet. Tillsammans med Prabhu Edouard och Mieko Miyazaki på tablas respektive (det japanska stränginstrumentet) koto utforskar han såväl gränser som likheter mellan flera urgamla musiktraditioner. Han tillför dessutom jazz och rock på ett sätt som, slår det mig, påminner om den norske gitarristen Terje Rypdal. Lê – en fjärran österns Rypdal.
Och apropå gamla traditioner: Palle Danielssons grupp Contra Post var det ett tag sedan man hörde av. På Skeppsholmen infinner man sig i utökad form, med tre stråkinstrument och trumpet utöver kontrabas, piano, trummor och saxofon. Allt medan solen går ner över Moderna museet, Torpedverkstan och Blasieholmen spelar oktetten musik som förenar jazzen och dess improvisationsmoment med bland annat nordisk folkmusik
Det har som bekant gjorts förut, men genom sitt basspel och sin kompositionskonst – och med god hjälp av solisterna Rita Marcotulli, Joakim Milder och Magnus Broo – lyfter Danielsson syntesen så att den både förankras och förfinas.
Även trumpetaren Roy Hargrove är en ständigt kreativ musiker, lika hemma i de flesta jazzstilar som i funk, latin och afro. Nu har han ett helt storband med sig, fast förmår likafullt spegla sin identitet och sitt rastlösa musikerskap i de kraftfulla men elegant arrangerade originalkompositionerna. En duktig sångerska dyker också upp. Hon heter Roberta Gambarini och byter ledigt mellan engelska, spanska och scatsång. Så lyfter Hargrove på hatten för jazzens klassiska estetik, liksom för dess romantiska flirt med kubanska rytmer.
Fler kvinnliga jazzmusiker utmärker sig på festivalens tre scener. Theresa Andersson, sedan många år bofast i New Orleans, gör en enkvinnasshow där hon dels sjunger och spelar instrument som gitarr, fiol, trummor och sexsträngad barytondulcimer, dels loopar och återger sig själv, ofta många gånger om, i realtid. Hon har en liten portabel vinylspelare också. Konvolutet till en skiva med Smokey Johnson står väl synligt intill de många stompboxarna på det lilla podiet i Moderna museets auditorium. Och som hon hanterar alla de där grejerna. Med en energi som man kanske bara kan lära sig i USA bygger hon upp sina låtar mer som ett slags extatiska hymner rotade i den sjudande gryta som är New Orleans musikaliska arv.
Det stora powerpriset går ändå, och kanske inte helt oväntat, till Dianne Reeves, Lizz Wrights, Angelique Kidjos och Lisa Simone Kellys gemensamma hyllning till Nina Simone. Wrights värdighet och timbre gör det starkaste intrycket på mig, men kraften består förstås också i att de inte är en utan hela fyra mäktiga sångerskor som byter av varandra framför Simones väloljade gamla kompband.
Sonny Rollins, slutligen, kan knappast längre recenseras. Mannen, myten, legenden är snart åttio år, och även om både han själv och kompet låter bättre än på Konserthuset härom året så är det svårt, om inte omöjligt, att separera honom från hans förflutna. För närmare information: lyssna i stället på skivan ”Saxophone Colossus” från 1956.