Nyss var jazzgitarristen Larry Carlton, 62, i Stockholm och gav två makalösa konserter. I tisdags var den fyra år äldre gitarrkollegan från rockvärlden, Jeff Beck, här och lekte sig igenom en på sitt sätt lika fantastisk konsert. De är två mästare som närmat sig sina instrument från olika håll men som båda lyckats med det svåraste tricket: att som virtuos underordna sig musiken.

Engelske Beck har funnits som en självklarhet sedan sitt genombrott som gitarrist i mytomspunna Yardbirds på 60-talet, där han ersatte Eric Clapton. Men där Clapton senare etablerade sig som soloartist har Becks karriär aldrig riktigt satt sig. Han har gjort en del plattor i eget namn, men mest medverkat på andras skivor. Han har då och då också försvunnit helt från scenen i flera år, uppenbarligen för att syssla med sin stora hobby, bilar.

Nu är han på en omfattande turné för sin första soloplatta på sju år, ”Emotion & commotion”, som är stomme i konserten på Solnahallen där han backas upp av bland andra Narada Michael Walden på trummor och Rhonda Smith på bas. Jeff Beck ser ut som han alltid gjort och när han kastar av sig den mörka kavajen efter första låten blottas hans klassiska look: den ärmlösa tröjan och ett brett armband på biceps.

Han glider sedan, till synes utan ansträngning, igenom en varierad, i princip helt instrumental låtlista som hoppar mellan rockfunk, opera (!), folkmusik, kyrkomusik, schlager och blues. Men allt blir ändå till en enhet, sammanhållen av ett smått nonchalant men i själva verket ofattbart avancerat gitarrspel där han med sina fingrar (plektrum har han inte använt på tjugofem år)får gitarren att kvida, skälla, dåna eller vina och när han inte lyckas krama fram sista tonen i ”Over the rainbow” ler han sitt pojkaktiga leende mot publiken och garvar. Och vi jublar tillbaka.