Ska man inta landets mest klassiska teater ska man givetvis göra det så att det märks. Jenny Wilson kliver ut på Dramatens scen i en minst sagt iögonfallande knallröd klänning med stor huva och fladdriga ärmar. Hon ser ut som en blandning av Rödluvan och en översteprästinna i någon skum sekt, mitt uppe i en ritual.
Musiken utstrålar samma blandning av det mystiskt sagolika och det dramatiskt välregisserade. Wilson anför ett band som är så tajt, initiativrikt och samspelt att varje låt känns som minutiöst planerade minisymfonier, där varje liten del, varje paus, varje tempoökning är viktig.
Med grunden i körer, trummor, bas och piano, men lika präglade av xylofon, tvärflöjt, saxofon, maracas och tamburiner. En detaljrikedom som bara blir än tydligare live när låtarna tillåts flyta ut mer och blir friare i formen.
Inte minst när Wilsons ljusa röst kan växelsjunga mot Tensta gospel choirs kontrasterande mörkare körer i till exempel ”Anchor made of gold” och ”Bad waters”. Minst sagt effektfullt. Det kanske inte är praktiskt genomförbart, men om det går borde de alltid finnas bredvid Jenny Wilson.
Risken med Wilsons väldigt genomtänkta låtar skulle möjligen kunna vara att det kan bli mer teori än sväng. Men någonstans i blandningen av modern r’n’b, uråldrig gospel och knepig konstskolepop hittar Wilson och bandet också en knixig smittande groove.
2010 har knappt börjat, men Wilson lägger ribban för årets efterföljande konserter väldigt högt.