Det är ett slags triumfens otippade ögonblick för Stockholmsduon Johnossi denna kväll. Det var här på Cirkus karriären tog fart när de, efter bara en singel, fick spela förband till Soundtrack of Our Lives för sex år sedan. Nu har de gjort tre framgångsrika album, turnerat utomlands och sålt ut stället alldeles själva.

Den klassiska rocksättningen är gitarr, bas och trummor. Johnossi har ingen basist. Det finns ett spänningsmoment i det.

Frågan har alltid, inför varje skiva och konsert, varit om de förmår fylla ut kostymen, om de än en gång ska lyckas med att få sin episka rock att låta så där storslagen som de vill att den ska göra.

Johnossi har givetvis en rad olika kännetecken, men bristen på basist är utan tvivel deras främsta signum eftersom det är en begränsning de tvingas kompensera för hela tiden. För mig är det här problematiskt. Jag lyssnar alltid mest på basen, det är ju i regel den som står för färgerna, djupet och taktförskjutningarna i musiken. Oskar Bonde har bra tryck i trummorna och John Engelbert är verkligen en driven gitarrist, han sliter hårt med plock, riff och diverse pedaler för att fylla ut ljudbilden. Men det blir ändå harmoniskt platt.

Nu är det förvisso rätt trendigt att låta just som Johnossi; mollstämt och ödsligt. 80-talisternas ångest låter tydligen så.

De jobbar verkligen hårt. Jag såg dem i somras när de med kort varsel flyttades från en av Storsjöyrans minsta scener till den största – och passade bättre där. Det är ju ekande arenarock de gör. Den här kvällen tycker jag dock att det aldrig lyfter på allvar.

Det krävs ett mått av magi för att blåsa liv i de här glesa låtkonstruktionerna, och den infinner sig inte riktigt. Det hjälper inte att de bryter upp låtarna för att skapa variation, snarare bryter de en monotoni som skulle kunna ta dem framåt, uppåt, mot nya höjder. Det finns olika vägar, en är att helt enkelt skaffa en basist.