Det finns ett relativt litet antal svenska saxofonister som man omedelbart känner igen. Jonas Knutsson är en av dem, mycket för att han spelar så personligt men också för att hans ton och tonspråk inte bara bygger på jazz utan i hög grad även på svensk folkmusik.

Om den belgiska pianisten Mathilde Renault var nyfiken på just det ­musikaliska gränslandet så hade hon knappast kunnat hitta en bättre stigfinnare.

Men Renault utgör naturligtvis också i sig en viktig komponent. Hon är en egensinnig pianist som delvis stöder sig på klassisk musik men som ledigt förmår släppa taget om en given genre till förmån för nya, friare uttryck.

De är en udda duo – men ändå inte. Kompositionerna, de flesta av Renault, blir till fordon för en gemensam upptäcktsresa någonstans på vägarna mellan Bryssel och Västerbotten.

Renault använder även rösten, och det vokala utvecklas ytterligare när sångerskan Lisa Lestander sluter upp i det andra setet. De framför flera gamla, svenska visor, men i stället för att betona traditionella taktarter (egentligen danser) som polska ges musiken ett mer ihållande driv av i synnerhet Renault. Någon gång blir det lite otydligt vad som är i görningen, men för det mesta bäddar gruppens tillåtande attityd för genuint levande musik.