Den nytraditionella våg inom jazzen som frontades av Wynton Marsalis och följdes upp av amerikanska skivbolag har i dag ebbat ut om inte helt så tillräckligt för att bara sällan nå Europas stränder. Joshua Redman, född 1969 och son till Dewey Redman, återkommer i och för sig regelbundet – men, och det är avgörande, i en annan roll än den han tycktes lanseras för i början av 90-talet. Han passade aldrig riktigt in i bilden, till att börja med. Kostymerna som bars av de flesta andra så kallade unga lejonen var symboliskt viktiga, men då som nu kör Redman hellre med jeans och skjortan utanför. Hans förhållande till jazzen behöver inga andra attribut än saxofonerna i hans händer.

Hans teknik är grym. Tajmningen är orubblig. Och det är inte fråga om någon bakåtsträvande jazz eller museal uppvisning i stil med Marsalis. Redman är bred och nyfiken och pressar gärna gränserna för den akustiska instrumenteringen med Reuben Rogers på kontrabas och Gregory Hutchinson på trummor.

Samtidigt drar flera av originalkompositionerna åt ett friare håll som han inte riktigt får ihop mer än speltekniskt. Det har egentligen inte så mycket gemensamt med frijazz, där normer bryts upp för att ersättas med andra idéer – om så bara ren nerv. Snarare liknar det ett kartläggande över allt som kan spelas över en fragmentarisk form. Utan piano eller gitarr som levererar harmonierna blir det rätt tröttsamt att följa. Likt de flesta konstnärer måste Redman om inte annat uppfinna sitt eget motstånd.