Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Justin Townes Earle på Nalen i Stockholm

Den fullkomligt självklare Justin Townes Earle.
Den fullkomligt självklare Justin Townes Earle. Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto

Sällsynt snille. Earle får allt att svänga utan minsta ansträngning.

4

MUSIK
Justin Townes Earle
Scen: Nalen, Stockholm

Man hör det i första anslaget på gitarren, hur Justin Townes Earle är en sådan där självklar gitarrist som kan få saker att svänga utan minsta ansträngning. Där finns ett driv, en skarpslipad säkerhet, som gör att en hel liten gammaldags rock’n’roll-orkester frammanas på nolltid.

Det märkliga är att gitarristen bredvid honom har närmast motsatt funktion. Paul Niehaus har ett fläckfritt cv, som ex-medlem i Lambchop och nuvarande medlem i Calexico, men som elgitarrist bredvid Justin Townes Earles akustiska tycks hans funktion snarare vara att bromsa, även när han spelar de mest klassiskt snitsiga rockabillyfraser – på ett extremt återhållet vis.

Inte för att det är klassisk rock’n’roll som är grejen, snarare en vänlig lek med den. Som i den där öppningslåten ”Champagne Corolla”, där han tar upp det gamla temat med en snygg tjej i en bil, fast här handlar det om en förnuftig Toyota.

På det sättet kan han påminna om Jonathan Richman, en annan vänlig rocktrubadur med mild röst och gammaldags musik där handlaget ibland är tydligare än de enskilda låtarna. Fast när det drar mer åt singer/songwriter-allvar är det snarare Jackson Browne han liknar, även om rösten förblir densamma.

Som son till Steve Earle var han känd från start och historien är närmast uttjatad om hur han redan i tonåren följde sin far på både turné och ned i drogmissbruk. Rent visuellt är han dock dennes motsats, med slips, kavaj och prydlig sidbena. Och i ”Mama’s eyes” sjunger han om hur han har fått allt dåligt från fadern, men han liknar mamma också, så det finns hopp.

Ändå är det lätt att missa den dimensionen. Justin Townes Earle känns aldrig som den sortens personliga bekännare, och han har betydligt fler klämmiga lättsamheter på repertoaren. Några gånger ropar de efter ett helt band, men märkligare är hur hela konserten tar fart när han gör några låtar ensam mitt i. Och allt liksom lyfter: tempot, intensiteten, publikens koncentration.

Sen väljer han coverlåtar snitsigt också, med urcountry i The Carter Familys ”Gold watch and chain” och singer/songwriter-finess i Paul Simons ”Graceland”. Ja, bara att kunna ta sig an den senare som solotrubadur visar ett sällsynt snille.

Ändå stannar han oftast vid väldigt trevligt. Kanske också det för att hålla avstånd från sin far.