Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Kajsa och Malena på Södra Teatern i Stockholm

Malena Jönsson och Kajsa Grytt på Södra Teatern.
Malena Jönsson och Kajsa Grytt på Södra Teatern. Foto: Annika Berglund

Kajsa och Malena. Återförenad duo skissar upp sin karriär.

4

Kajsa & Malena

Scen: Södra Teatern, Stockholm.

Det är en konsert av det numera vanliga slag där artister spelar sitt mest älskade album rakt av, alla låtar i tur och ordning. Men när Kajsa Grytt och Malena Jönsson återvänder till sin debut som duo efter (lite drygt) trettio år lyckas de göra mer än så, och faktiskt skissa upp en hel karriär i sammandrag.

Genom att starta i några av de översatta coverlåtar (en udda Bob Dylan och en tidig Jackson Browne) som var repertoaren allra först, och sedan fortsätta efter ordinarie set med både album nummer två -88 (som den gången producerades ihjäl), några tidigare outgivna nyförsök från -98 och så allra sist, ”Östra kajen” från Kajsa Grytts kvinnofängelseskiva -06, som tydligen hade sitt ursprung här i duon den också.

Och plötsligt får man liksom en glimt av en parallell verklighet, där duon Kajsa & Malena blev betydligt mer än en tillfällig parentes. Möjligen är det inte ens för sent att skapa en sådan fortsättning.

Men albumet ”Historier från en väg” finns där oavsett, och likt så många andra skivor som först lät en aning otidsenliga har den åldrats desto mer självklart. Med sina blinkningar till gammal jazz och kabarémusik är den också obesvärad av att artisterna har blivit äldre längs vägen, och man kan snarare förundras över att en sång som ”Brev från ett torg” inte har blivit en svensk chansonklassiker som nämns bredvid Olle Adolphsons ”Trubbel”.

Fast Kajsa Grytt sjunger den lite så, med en frasering som litar på att alla redan kan originalmelodin utan och innan. Och jag undrar om hon verkligen var så här självsvåldig som sångerska då, lika orädd att ta sin röst precis överallt dit den inte riktigt räcker.

I det här formatet är det hur som helst ett perfekt sätt att fylla ut rummet och sångerna. När Jonas Kullhammar glider in som saxofonist i några nummer tar han knappt någon plats alls, gör bara färgtonen djupare. Däremot är det snarast ett hinder när Grytt hänger på sig gitarren utan att riktigt kunna kroka i samma självklara flow.

I efterhand känns det osannolikt att ett enda album i dåtidskort lp-format kunnat fylla ut en helkväll med paus utan att det känns överdrivet, men besvikelsen i luften var stark när de båda artisterna efter fem extranummer förklarade att de faktiskt inte hade mer just nu.