Ungefär halvvägs håller Kanye West en lång monolog om Michael Jackson. Hur han var den allra viktigaste personen i hans liv – vid sidan av mamma, förstås – och hur han ler mot oss däruppifrån vid det här laget, befriad från pressen att göra femtio konserter på raken.

Att en hyllning av det slaget skulle komma var en lågoddsare, men den verkar ändå inte ett dugg pliktskyldig. Kanye West låter nästan som en pastor som håller en mässa, med en märklig förmåga att fånga uppmärksamheten. Behöver han en annan karriär att falla tillbaks på verkar vägen given.

Det är en fenomenalt stor publik han har lockat till Roskildes stora scen, som toppnamn första dagen. Och han gör det inte helt lätt för sig. Showen är nedtonad, scenen rätt mörk och smyckad med besynnerlig geometri, han själv bär solglasögon mitt i natten och väljer rätt mycket stillsamheter – inte minst från senaste ”808s & heartbreak”, temaplattan om hans krossade hjärta, där han genomgående sjunger med hjälp av röstförvrängar­manicken autotune.

På scen hävdar han nu att arbetsnamnet på den var ”Singing in the shower”, en antydan om hur han själv ser på sina sångartalanger, och den på skiva starkt maskinella musiken spricker upp och blir mänskligare. Det är märkligt att kunna leverera så mycket känslor och nakenhet genom ett sådant artificiellt filter – han till och med rappar bitvis med autotune. När de rakare uppåthittarna börjar trilla in kommer det ändå som en lättnad, lite som en belöning för vårt tålamod.

För inte så många år sen skulle en artist som Kanye West ha varit udda i utbudet på Roskildefestivalen, ett undantag i den huvudsakliga rockmixen. Men i år fanns ingen tvekan om att just detta var första dagens huvudattraktion. Inte ens de danska nationalhjältarna i Volbeat lyckades samla tillnärmesvis lika många på samma scen strax innan, med sin lika osannolika som rättframma mix av Metallica, The Cult och gammal 50-talsrock – omöjlig i teorin, inte i praktiken.

Och innan dess var det Petter som fick äran att inviga festivalens största scen. Med trummor och bas vid sidan av sin trogne DJ Sleepy och en satsning som successivt vann över den lätt eftermiddagsloja stämningen (samtidigt som de mest ihärdiga Kanye West-fansen redan köade för de främsta platserna, mer än fyra timmar i förväg). Man fick också tillfälle att imponeras över vilken låtkatalog han har vid det här laget, rik nog att låta honom hoppa från en låt till en annan långt innan det egentligen är dags.

Lucinda Williams hör till en annan värld, den sorts artist som har kallats kult och underskattad så länge att etiketterna sitter kvar också när hon nu är etablerad som den amerikanska tradrockens kanske främsta kvinnliga namn. Själv såg jag henne på en liten Stockholmsklubb för tjugo år sen och redan då var hon veteran.

Nu låter hon som en inkarnation av begreppet självklarhet. Väderbitna låtar av det slag man inte behöver ha hört tidigare för att känna igen, ett fyrmannaband som förenar finlemmad finess med bredbent stabilitet – och så en sångröst som förmår att ge även alldagliga låtar en särskild sorts svärtat skimmer.

Bland de mer otippade inslagen fanns annars Wolves in the Throne Room, en amerikansk black metal-kvartett som valt bort scensminkning, ond image och till och med de dubbla bastrummorna. Men som i gengäld manglade på så att man förstod hur den norska varianten skulle låta med bättre musiker. Man kunde också höra Hot 8 Brass Band från New Orleans demonstrera hur väl låtar som Marvin Gayes ”Sexual healing” kan fungera i denna säreget stompiga miljö.

Och så spelade fransk-karibiska Kassav’ sin pumpande partymusik, zouk kallad, tjugoett år efter förra besöket och med en ofattbar precision i blåssektionen. Man önskar att fler hade varit där, men det är väl priset för att spela samtidigt som Kanye West.