Hade någon frågat mig skulle jag ha sagt att det var ”Didi” som är Khaleds största hit, men det är balladen ”Aïcha” som publiken börjar sjunga hela texten till, utan att Khaled själv behöver göra någonting.
Det är en märkligt blandad superstjärnekonsert. Å ena sidan är publiken entusiastisk nog att kasta upp medhavda flaggor och klättra upp på scenen, å andra sidan är Debaser Medis varken ett jättestort ställe eller fullsatt. Å ena sidan är Khaled en intagande scenperson som ideligen släpper i väg sitt smittande, okynniga buspojksleende, å andra sidan verkar han smått disträ ibland, säger knappt något mellan låtarna och testar en märkligt muttrande karikatyrröst till nästa sångintro.
Men sjunger förtrollande gör han fortfarande, med en intensitet som är anmärkningsvärd också en mindre laddad kväll. Och hans sjumannaband – inklusive ud, handtrummor och två syntspelare – är rena uppvisningen i samspelt elasticitet. Med utsökt ledighet anpassar de den grundläggande arabfunken till salsa, flamenco, reggae och såpad schlager. Utan att något av det låter som annat än välbekant hemmaplan.
Khaleds musik är just så vid och internationell. Rai blir det ändå så fort han börjar sjunga sina ornamenterade slingor (med just ”Aïcha” som möjligt undantag). Att de senaste albumen inneburit en återgång till ett mer traditionellt uttryck betyder inte att han plötsligt har bytt identitet, här ska både de största hittarna och några riktigt gamla favoriter också in – som det sista extranumrets tungt pumpande ”Hada raykoum”.