Småfumligt men rent fantastiskt.
Det stod ”solo acoustic” i annonserna och så är det verkligen. Kris Kristofferson står svartklädd och skäggig, ensam på Cirkus ganska stora scen. Gitarr på magen, munspel i ställning, ett litet bord bredvid sig med vattenflaska och näsduk. Han snyter sig regelbundet. Mer grandiosa scenupplägg har funnits.
Nyligen fyllde han sjuttiofyra och rösten har blivit gammelmansgrumlig, med samma sorts tjocka ”s” som Sean Connery. Han är lite småfumlig på gitarr, ibland låter den ostämd. När han kommer fel skrattar han och tar om.
Man kunde tro att detta var beskrivningen av en katastrofkväll. I stället är det rent fantastiskt, och den stora publiken sitter andäktigt tyst under låtarna – förutom när några försöker klappa takt i den ragtimestunsiga ”Best of all possible worlds”, vilket är dömt att misslyckas.
Själv hade jag trott att han skulle prata mer. Dra historier, ge bakgrunder, komma med dagspolitiska kommentarer. Kris Kristofferson verkar ju vara den sortens artist: verbal, rolig, full av åsikter.
I stället spelar han en häpnadsväckande räcka låtar, närmare trettio stycken på nittio minuter. Samtliga skrivna av honom själv, cirka hälften från hans två första album. Och sällan har väl en låtskrivare lyckats åstadkomma lika mycket med en lika liten handfull ackord. Framför allt är det just de där tidiga klassikerna som slår en som så enastående välskrivna, varenda en. Oavsett om det är glada skrönor som ”To beat the devil” eller det djupa bakfyllevemodet i ”Sunday mornin’ comin’ down”, om det är enskilda fraser som ”Billy Dee was seventeen when he turned twenty-one” eller ”Loving her was easier than anything I’ll ever do again”.
Att sen några sånger till barnen må bli lite jolmiga, det kan man ta.