Kulturfestivalens latintema till trots är det danskrumänska Fallulah som blir torsdagens stora musikbehållning, åtminstone för det lyckliga fåtal som prickat in henne på den solglittrande Roskildescenen. Förtjusta nya fans mobilfilmar i kapp medan indiesirenen surfar igenom allt från kuttrande balkanjazz till New York-punkig rock och får blod att frysa med ”Give us a little love”. Fallulah är allt Marina & The Diamonds borde vara, med en Adele-klingande röst som vi bara kan hoppas att vi får höra live igen snarast.
Två timmar senare försäkrar en färgsprakande Simone Moreno att vi är i Brasilien, och stora delar av publiken verkade hyfsat övertygade, trots annalkande moln över Gustav Adolfs torg. Utöver material från kommande skivan och Morenos schlager Aiayeh från 2006 får vi höra en småblek cover på Gilberto Gils fantastiska peppbomb ”Toda menina bahiana”. Men ”Vem pra Bahia/Vi drar till Malmö” känns lite tom utan duettpartnern Timbuktu. Energimässigt är Simone Moreno desto starkare och lyckas tillsammans med sina gästdansare skapa en osannolikt tropisk stämning.
Brasiliansk sambafunk är sannerligen inget vi är bortskämda med i Sverige, så man får ta alla chanser man får, tänker jag, väl medveten om min skyhöga ribba inom denna favoritgenre. En försiktig äldre dam som gungar bredvid ett gäng rastas tycks hålla med, och jag påminns om kulturfestivalens största trumfkort, de osannolika möten som uppstår när folk tillåts testa nya saker utan ekonomisk press. När spontanitet är ledstjärnan och våra avsomnade uterum fylls av liv och glädje. Precis som det borde vara hela tiden.
Näst ut är Calle Real, som trots att de är tillfälligt faderlösa utan sin bandledare Patricio Sobrado får folk att skaka rumpa lika mycket som vanligt med dansgolvsmissiler som ”Abreme la puerta”. Bandet är i högform och publikentusiasmen verkar hög, men ibland blir man överraskad.
”Inte så originella, jag kan verkligen inte relatera till deras texter”, muttrar en vilt dansande kuban, när jag frågar hur han tycker Sveriges främsta timbaband står sig mot sina kubanska konkurrenter. Ändå fortsätter han ge allt på dansgolvet. Vilket också känns typiskt Kulturfestivalen. Det gör inget om man är halvljummet inställd till något, för det är gratis och när man tröttnar finns det så mycket annat man kan se och göra i stället.