Det har talats mycket om ”upphöjdhet” i veckan. Upphöjdhet som ofarlig synonym till alla de där orden som har med börd och blod att göra – vi måste hjälpas åt nu, för att förflytta prins Daniel till upphöjdhetens land. Är upphöjdhet något man kan förvärva?
Det är bara att flytta blicken till kungafamiljens kolleger, de andra kändisarna. Daniel skulle till exempel kunna studera Ulf Lundell.
Vad ska Sverige göra utan honom, om detta nu verkligen är hans sista turné? Vem ska bära rockkungakronan med huvudet lika högt, och behandlas med samma slags kombination av fniss och upphöjdhet?
På den förra ”sista” turnén, i höstas, uppträdde Lundell halvt akustiskt, avklädd på en pall, men nu jävlar ska döden rockas på flykt igen, i timmarna tre. Han har grävt rätt bra i den stora Uffesångboken, och hittat gamla örhängen som ”Kitsch”, och ”Håll mig...åh ingenting”, som han väver in bland de nyare, rårockande överlevnadsbesvärjelserna på temat ”Hela huset skakar”.
Häromdagen talade Barbro Lundell i Studio ett om hur pinsamt det är att se alla Ulfs flickvänner som är yngre än deras gemensamma barn. Som ett sätt att hålla sig vid liv. Ikväll förstår man att det inte bara är kvinnorna han vill ha unga, det är likaså bandet – de kunde också vara hans barn – och fansen. Ett ack så effektivt sätt att jaga sig själv energisk. Han verkar till och med ha roligare än för trettio år sedan. Även jag har oavbrutet roligt.
Naturligtvis är det inte märkligt att P1:s nyhetsmagasin gör inslag om Ulf Lundells kärleksliv – han är ju en nationell angelägenhet, helt i nivå med prins Daniel och andra ”upphöjda”.
Själv säger Lundell att det är kris i nationen då Aftonbladet har 45 sidor prinsessförlovning i tidningen, och undrar om det är några från det varslade Trollhättan här ikväll. Han ber om ursäkt för att han kör en Chevrolet Trailblazer från General Motors, med kärleksnamnet ”Bruce” (efter Bruce Willis, när han ”dör hårt”.) GM tillägnas ”Pissväderspolska” komplett med yrt dragspel, och de Saab-anställda får klasskildringen ”Gammal Dodge” i passionerat utförande. Ulf Lundell har talat till folket.
Rockpoesin om vackra klänningar får vika hädan denna kväll, för nu är det rock på en ”Öppen väg, öppen bil” för hela slanten. Ulf Lundell pratar förresten väldigt mycket om bilar. Kanske har bilen rent av ersatt Kvinnan i tvåtusentalets viagrablå Uffe-poesi.
Vem, om Ulf Lundell slutade, skulle våga sig på att göra lika hysterisk E Street Band-rock som i Springsteen-stölden ”Förlorad värld” och hålla dramatiserade monologer där han placerar sig bredvid Hemingway, Beckett och resten av den dödsromantiserade moderna litteraturhistorien? Jag kan inte komma på någon annan – det skulle vara Carola då – som skulle sjunga ”Gå ut och var glad” som en gospelpastor med armarna i luften och allsångsmicken som en salutpistol.
Han skickar hem sin publik med ”Folket bygger landet”, numera en folklig kampsång. Fortfarande är det bara Ulf Lundell som tar sig an ishallssrocken med verkliga larger than life-pretentioner, och bjuder på att vi ler i mungipan när han bränner vingarna på solen.