Under hela den inledande ”Dance in the dark” hänger ridån fortfarande ned över scenen och man kan knappt urskilja Lady Gaga som – så klart – dansar i mörkret. Men världens just nu största popstjärna är upplyst rakt bakifrån så att hon ändå bildar en gigantisk siluett på tygstycket som skiljer henne från publiken. Platon skulle nog ha haft en del att säga om det introt.
Inte för att Lady Gaga är särskilt intresserad av någon äkta verklighet eller ens någon vanlig halväkta verklighet. Tvärtom snarare. Allt är illusion. Allt är skenbild.
”Vet ni vad jag hatar?” undrar hon i ett mellansnack. ”Sanningen. Jag föredrar mycket hellre bullshit.”
Det är just Lady Gagas totala ointresse för autenticitet, verklighet och sanning som gör henne till det sena 00-talets och tidiga 10-talets förmodligen mest fascinerande popstjärna. Och definitivt den mest tidstypiska. I en tid där modet tagit över rollen som identitetsskapare passar hennes extravaganta utstyrslar närmast perfekt in – och jag kommer på mig själv med att under konsertens gång anteckna betydligt mer om vad Lady Gaga har på sig än hur hon låter.
Hon har också ett tempo och en scenshow som gör att ingen kan ha en lugn eller tråkig stund. Med ”The monster’s ball”-turnén förvandlar Gaga arenakonserten till ett over-the-top-spektakel på ett sätt som jag inte sett sedan jag läste om Alice Cooper, WASP och Iron Maidens glansdagar i Okej på åttiotalet. Det är Gaga i muterad nunnedräkt, i förvriden bröllopsklänning med utfällbara änglavingar, i nitöverdragna skinnunderkläder spelandes en keytar formad som ett isberg. Det är brinnande pianon, blodfontäner, hydrauliska hissar som skickar henne fem sex meter upp i luften. Det är till slut också ett gigantiskt fiskmonster som får möta sitt öde när Gagas bh förvandlas till eldkastare.
Jag minns inte helt säkert, allt går så fruktansvärt fort, men för en sekund såg det också ut som att hon hade gjort en hatt av den flygande hunden Falcor från ”Den oändliga historien”.
Det är en fullständig galen show. Och hade jag varit tretton eller fjorton hade jag förmodligen älskat hur Gaga kombinerar ”Rocky horror picture show”, ”Trollkarlen från Oz” och dålig science fiction under en konsert som mer är två timmars musiksatt barnteater än en vanlig spelning. Särskilt när hon också, vilket många artister med den här typen av galet påkostade scenshower ibland glömmer bort, hela tiden ser till att inkludera fansen, hennes ”små monster”, genom långa brandtal om rätten att få vara sig själv.
Mitt enda problem med Lady Gaga är att jag hellre läser populärkulturella analyser av henne som fenomen än lyssnar på musiken. Visst är den dansanta poppen svår att värja sig mot den här kvällen, men det beror mest på att basen mullrar så att Globens stolar skakar och att volymen är uppskruvad till bristningsgränsen. Hon har en handfull inte speciellt spektakulära, särskilt inte om man jämför med hennes scenpersona, men ändå oemotståndliga danspoplåtar: ”Pokerface”, ”Just dance”, ”Bad romance”, ”Lovegame”, möjligen också ”Telephone”.
Men också väldigt mycket utfyllnad. ”Alejandro”, för att bara ta det mest flagranta exemplet, hade kunnat tävla för, säg, Malta i Eurovision Song Contest. Och kommit tolva.
”Boys boys boys” är en marginellt bättre låt än Sabrinas åttiotalsdänga med samma namn. De få temposänkningarna vid pianot – ”Brown eyes” och ”Speechless” – visar i och för sig upp en annan sida av Gaga och breddar det annars väl homogena discodunket, men känns ofokuserade och inte riktigt genomarbetade.
Jag väntar fortfarande på att hon ska göra en enda poplåt som är lika oemotståndligt konstig som den discobollsdräkt hon avslutar sin konsert i.
Eller att musiken om så bara för ett ögonblick ska överskugga showen.