- Nästa gång får ni se mig på en arena, säger Lady Gaga självsäkert till Gröna Lunds publik efter att ha dragit 23 000 människor, ett Grönan-rekord som endast slagits av Bob Marley.

Trängseln är enorm och folk bevakar sina platser med näbbar och klor. Efter ett videointro där "Madonna Jr" presenteras som sitt alter ego Candy Warhol gör hon en rökmolnsentré i fysisk form, och föds ur spegelskärmarna som en futuristisk party-Afrodite.

Speglarna är ett passande element eftersom Lady Gagas värld, liksom vår tid, handlar så mycket om yta och kändisskap – om än med humor. (Återstår att se om hennes motsvarighet till Madonnas ”Material Girl”-period följs av en andlig motreaktion i form av kabbalastudier.) Krutet har föga förvånande lagts på dansen, videoprojektionerna och de berömda scenkläderna, men även om alla pengar, enligt stjärnan, går till hennes spegel- och bubbel-outfits, känns det ändå som hon kunde haft råd att ta med två körsångare. Om inte annat med pengarna hon sparar tack vare sin 60-sidiga turnékravlista.

Som en hitsprutande AK-47:a betar hon av alla sina electroglammiga topplistockupanter och sänker sedan tempot med en bluesig burleskversion av ”Pokerface” där hon bräcker Tori Amos med det kanske porrigaste pianospelet någonsin, stående framåtböjd på pianopallen i hudfärgade underkläder. Ett av hennes fans får nästan panik när hon misstänker att Gaga inte kommer att spela den ursprungliga versionen, men lugnar sig när den kommer som avslutning.

En sak är säker, vad man än tycker om Lady Gagas discoångande mainstream-electroclash och parallella kanalisering av Donatella Versace och Freddie Mercury: Det här är bara början.