Publiken applåderar en aning avvaktande när ridån går upp för Local Natives. Distinkt drar trummisen Matt Frazier i gång ”Camera talk”, första spåret från deras debutskiva ”Gorilla manor”. Det är en mäktig öppningslåt, vars hitpotential framgår än bättre i det mer avskalade livearrangemanget. Och den räcker gott för att få publiken med på noterna. Local Natives är noggranna med att inte ha någon officiell frontfigur men sångaren och gitarristen Taylor Rice snor ändå åt sig mest uppmärksamhet med sina energiska skutt och sin piffiga mustasch.
Mycket av hajpen kring Local Natives började efter spelningar på festivaler i USA i fjol. Deras liveframträdande bygger precis som skivan mycket på rytmer. Förutom trummisen står Kelcey Ayer längst fram och lägger extra slagverk, tight som ett par nytvättade Cheap Monday-jeans. De byter ofta instrument med varandra och är otroligt samspelta och samsjungna; stämsång är gruppens andra signum. Alla sjunger, ofta samtidigt, och låter som en enda röst. Ibland melankolisk, ibland desperat, ibland som om deras liv hängde på det. Men ibland, när trummorna tar paus några sekunder, påminner de om sina kaliforniska förfäder The Beach Boys. De borde inte vara rädda för att vila i de lugna, finstämda stämsångspartierna lite längre.
Trots att skivan bara har varit ute i två månader är Local Natives två spelningar i Sverige slutsålda och de lever definitivt upp till förväntningarna live. Kanske kan de bli nya Fleet Foxes, det näthajpade indiebandet vars debutskiva har sålt med än U2:s senaste i Storbritannien. ”Gorilla Manor” är inte ens släppt i USA än.