Det är altcountryapostlarnas afton denna fredag. Loosegoats spelning är förlagd så sent som möjligt för att undvika kollision med Ryan Adams-konserten på annat håll samma kväll.

Sångaren Christian Kjellvander har anlagt nybyggarlook, men tar knappast några spadtag på nya musikaliska kontinenter. Låtarna från comebackplattan ”Ideas for to travel down death’s merry road” – bandets första sedan 2001 – plöjer snarare upp den egna gamla åkermarken, sår några poppigare melodifrön, och rör sig hemtamt i trakterna av ökensandad lo-fi-rock även på scen: från inledande ”Drift from the tracks” till sista extranumret ”Juan de Fuca” med äkta 90-talsmärkning och en air av ytlig nostalgi.

Det tycks vara ovanligt lätt för band att stämplas som ”legendariska” nuförtiden, men det är klart, lundensarnas karriär kryper närmare och närmare tjugoårsstrecket. Att de nyligen återförenats efter en decennielång paus (förutom ett par enstaka spelningar 2009) har mindre betydelse.

Kjellvander har under tiden odlat en solokarriär utifrån samma utgångspunkt i ”scandicana” (skandinaviskt vemod kombinerat med den amerikanska altcountry- och folkrocktraditionens americana) och med undantag för de tidiga åren har Loosegoats ofta känts som en förlängning av sångaren själv: en lasso som kan halas in och dras åt efter behov.

”Jag tycker att det är vackert att offra sitt liv för konsekvensen”, sa Kjellvander nyligen i en intervju med musiktidningen Gaffa. Man kan se det som en trygghet. Men att Loosegoats också lider lite av det statiska märker man egentligen först de få gånger som bandet avviker från rutten och ger sig ut på en slakare lina.

Som när de bygger ut den banala bagatellen ”Form & the feeling” med ett utdraget bultande skimmer eller förser ”Straight arrow” med utpräglat kantiga gitarrhörn.

Däremellan varvas låtarna med fågelkvitter, kanske för att kompensera för bristen på mellansnack. En timmes speltid känns ekonomiserad till max, målmedveten men inte mycket mer.