Marschtaktsmästaren Magnus Ugglas promenadseger är nästan skamlöst enkel när han bjuder sina entusiastiska fans på en och en halv timme med trallvänliga hittar.
En 19-årig debutant med "Idol"-bakgrund öppnar för en 54-årig svensk marschtaktsmästare i rocksatir. Det låter som rena självmordet. Men fungerar förvånansvärt bra. Kanske för att Amanda Jenssen tycks ha en avslappnad attityd till det faktum att det egentligen inte är hennes kväll.
Även live har hon stor kraft i den röst som gett henne epitet som en platinablond Amy Winehouse eller en svensk Duffy och det kostymklädda bandet - med två liveblåsare - sätter stötig fart i souliga låtar som "Do you love me". Jenssen klarar också av att skapa koncentration kring lugna låtar som "Lost in space" och "Our last goodbye", den senare med bandet som rart hummande herrkör i bakgrunden. Men helheten är mer charmig än tajt och avslutningen med nya "Someday life will go our way" blir snöpligt struttande antiklimax trots att bandet uppenbarligen har kul och trots att de alla niger så fint på Jenssens kommando i applådtacket.
Men där Amanda Jenssen fortfarande jobbar rätt hårt för sin publik, behöver Magnus Uggla knappt anstränga sig alls. För hur kan det gå fel när publiken spontant börjar sjunga redan till den reklamfilm med videosnuttar från låtar som "4 sekunder" och "Hotta brudar" som det sponsrande telebolaget visar på taffligt uppsatt filmduk längst bak på scenen. När SVT dessutom under våren höjt intresset med realitysåpan där Uggla jagat ihop sitt turnéband blir det en nästan skamlös promenadseger.
Och i början spatserar Uggla också mest nöjt omkring i sin antagligen noga ihopsatta "jag skiter i allt-outfit" - röda träningsbyxor till kavaj och slarvigt knuten slips. Han öppna med tre säkra kort på raken - "Nitar och läder", "IQ", "Jag skiter i allt" - och gör grusplanen framför scenen till sin egen lilla allsångsarena. Sex-sjuåringar på sina föräldrars axlar kan hela texterna, liksom de som ser ut att ha följt Uggla under hela karriären. Framför mig står ett killgäng på fyra stycken tjugo-nånting och håller ena handen tätt om varandras midjor och den andra taktfast viftande i luften. De sjunger för varandra mer än för någon annan. På något sätt är de typiska för hur man antagligen går på en Ugglakonsert lika mycket för att delta som för att lyssna. Och när bandet sedan drar i gång "Trubaduren" sjunger publiken nästan hela låten själv medan Uggla dirigentlikt bara behöver stå och peka med mikrofonen över folkhavet. Ironiskt nog är hans egen repertoar ännu trallvänligare än någon trubadurs.
Nu jobbar Uggla trots det ganska hårt. Dessutom allt intensivare ju mer publiken kommer i gång. Kanske inte i mellansnacket som slår in öppna dörrar med övergångar som: "Mår ni bra? Det gör inte jag, jag mår illa..." eller "Tycker ni att jag har ett snyggt band? Jag tycker de ser ut som fula gubbar ...". Men med dryga tjugo låtar på en och en halv timme i en blandning av gammalt och nytt ger han definitivt sina fans valuta för pengarna.
Egentligen är det bara en låt som överraskar - kulturvärldssatiren "Jätte-kult" från slutet av 80-talet - annars är låtlistan en rad med hittar som ibland musikaliskt låter intill förvirring lika vare sig de kommer från det "punkiga" 70-talet eller senaste skivan. Att det inte blir outhärdligt enahanda beror nog till stor del på entusiasmen hos det nya bandet plus det faktum att Uggla petar in ballader som "Du och jag mot hela världen" eller "1:a gången". Inte för att han egentligen har rösten för det, men det ger ändå en välbehövlig vila och allvar i en godmodig men ändå typiskt gapig helhet.