Sist jag såg Magnus Uggla, i Finspång 2001, väntade jag på extranumret "Ja just du ska va gla" som han skulle framföra med sina turnékamrater Håkan Hellström och Ola Salo. Men den horribla umpa-umpa-schlagern fick mig att gå efter en kvart. Få artister har en så schizofrent ojämn repertoar.
På sitt 17:e album "Innan filmen tagit slut" sägs Uggla återvända till sina sjuttiotalsrötter. Han gör reklam för skivan med en intim spelning på indiekreddiga Debaser Slussen – som för att bevisa att han vid 57 års ålder är lika mycket rock som revy. För säkerhets skull spelas Mott The Hooples sjuttiotalshymn "All the young dudes" i högtalarna innan han gör entré.
Uggla sjunger alla låtarna från "Innan filmen tagit slut" – vars titel dels syftar på att döden närmar sig, dels på den fredagsmysiga apati som får medelålders par att somna i tv-soffan. De birasvenniga whoo-hoo-körerna finns kvar i många låtar och ofta blir det outhärdligt hurtigt. Men ibland lyckas han faktiskt bryta igenom den vägg av klämkäckhet som han byggt upp under de senaste 25 åren, exempelvis i "Är det så här det ska vara nu?", en ångestsuck från radhuslängan.
När nya skivan avverkats belönar Uggla publiken med klassiker: "Vår tid -77", "Asfaltbarn", "Ja just du ska va gla", "Skandal bjotis", "Vittring", "Jag skiter", "Johnny the rucker".
Det låter chockerande bra. Uggla var spexig även i början av sin karriär men då gjorde han magnifik glamrock. Först när jag kommit hem upptäcker jag att den fina avslutningsballaden "Du och jag mot hela världen" faktiskt skrevs 2007. Kanske borde man inte sky hans senare skivor som pesten.