Tredje festivaldagen i Hultsfred har slagsida åt rockande män med gitarrer. Lars Winnerbäck är den störste av dem och glänser med en av sina allra
bästa konserter. Mattias Dahlström rapporterar från årets Hultsfredsfestival.
Efter spöregn och kyla håller Hultsfredsfestivalens besökare på att vakna upp strax efter lunch på fredagen. De kunde inte få ett mildare, mer perfekt uppvaknande än med Dungen, vars drömska grooviga improvisationspop, med små utbrott av tunga gitarrsolon, sakta ruskar upp folk ur dvalan.
Precis som Dungen bit för bit och ibland i rejäl motvind arbetat sig fram till positionen som ett av landets bästa popband, är Markus Krunegård ett lika utmärkt exempel på att om man skyndar långsamt så finns chansen att något riktigt fint kan växa fram.
Krunegård har utvecklats i ojämna men emellanåt briljanta Laakso och har som soloartist sedan verkligen hittat rätt. Hans ”Markusevangeliet” var ett av förra årets allra bästa album, fylld med en på samma gång väldigt direkt och egensinnig rock. Konserten på Pampas-scenen lider lite av att han befinner sig mitt emellan nyss nämnda solodebut och de två nya skivor han släpper i höst. Balansgången mellan det nya materialet, som folk av förklarliga skäl inte lärt sig än, och låtarna från ”Markusevangeliet” blir lite vinglig.
Å andra sidan är de gamla låtarna ofta direkt lysande. En nervig ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”, en utdragen närmast rusig ”Jag är en vampyr” och så den enorma urladdningen i vackra ”Samma nätter väntar alla” där bandet manglar sig igenom avslutningen. Där visar Krunegård att han är landets kanske bäste rockartist just nu.
Madness är egentligen dagens enda stora utländska namn. De brittiska ska-veteranerna är på ett ganska lekfullt och plojigt humör: sångaren Suggs kastar en handduk på blåssektionen, drar medvetet usla skämt och kommenterar kärleksfullt sarkastiskt publikens tillrop. Gruppen har ett alldeles utmärkt nytt album i ryggen, men bjuder ändå till allra största del på en ren greatest hits-show. Inget fel i det – responsen på ”Our house”, ”It must be love” och ”House of fun” från publiken är av det överväldigande slaget – men lite synd ändå när ett veteranband ställer sig på scen och det nya för en gångs skull lätt kan mäta sig med det gamla.
Efter att ha spelat på de minsta scenerna under onsdagen (med tillfälligt återförenade punkbandet Snoddas) och torsdagen står Lars Winnerbäck på Pampas, med festivalens kanske bästa, mest överväldigande ljud i ryggen. Han utnyttjar det till att göra en rak, enkel och, med hans mått mätt, ganska kort konsert. En av de bästa jag har sett. Winnerbäck själv är koncentrerad och sjunger med både säker- och självklarhet. Bandet sluter upp bakom honom och vevar i gång ett gubbrocksväng som är lika fett som rullarna med oxfilé och bearnaisesås som serveras bara något stenkast från scenen.
Mando Diao gör kanske inte dagens bästa konsert, men definitivt den mest positivt överraskande. Det lilla kaxiga, men ganska begränsade, rockbandet har vuxit till en fullödig rock’n’roll-maskin med blås, slagverk, soulkörer och en intensitet som inte avtar ens i ett kort lågmält akustiskt set. Mando Diao låter större, bredare och djupare, och frontduon Björn Dixgård och Gustaf Norén har vuxit till ett sådant där radarpar som verkar ha nästan telepatisk kontakt med varandra. Den ene vet exakt när han ska backa upp den andra och vice versa.
Möjligen är de drabbade av en aning växtvärk: en del äldre låtar är kanske inte helt bekväma i den här nya snyggare kostymen.
Men det är en konsert som lovar mer, som pekar ut en ännu större framtid.