Det är inte ovanligt att musiker som utvecklar alternativa sätt att spela formligen bannlyser alla beprövade grepp. Att lägga någon generell värdering vid det vore bara en dum förenkling av musiken, men det är ett intressant och centralt drag hos fransmannen Marc Ducret, att han både förvaltar och hittar på nytt.

Han är gitarrist, känd från bland annat den amerikanske saxofonisten Tim Bernes band. På Glenn Miller Café gör han ett soloframträdande där han börjar och slutar med elgitarr, och spelar akustiskt i mitten. Oavsett vilket instrument är han mycket dynamisk, såväl stilistiskt som till ren volymstyrka. Hans spel uppstår i en brytpunkt mellan svagt och starkt, och mellan fragmentariska skisser av jazz, metal, country, flamenco och klassisk gitarrtradition.

Det innebär ett eklektiskt drag, men den autodidakte Ducret är samtidigt distinkt och självständig i hela sitt fysiska förhållningssätt till gitarren. Han slår an strängarna med både händer och tillhyggen, och har ett genomgående, nervigt driv över hela skalan av tekniker. Gitarrister som Bill Frisell och David Torn finns på samma släktträd – och har också samarbetat med Tim Berne.

Ducrets uttryck är improvisatoriskt men långt ifrån planlöst. Inte minst då han byter till den akustiska gitarren inser man hur mycket som sitter i fingrarna snarare än i eldrivna effekter. Han känns igen, även då han spelar som minst excentriskt.