Rått tonläge är styrkan. Marianne Faithfull spelar hela tiden på myten om sig själv.
Det är förstås en omöjlighet, men om vi för ett ögonblick föreställer oss att det skulle gå att frigöra sig från berättelsen om Marianne Faithfull och bara se henne som en 63-årig sångerska är jag inte så säker på att hennes framträdande på Berns hade framkallat samma entusiasm. Historien är det raster genom vilket vi ser henne, myterna fixerar perspektivet och styr tolkningen av låtarna hon väljer att sjunga.
Marianne Faithfull har gjort flera starka, intressanta skivor de senaste tio åren. Hon har också stått på teaterscenen, sjungit Brecht och Tom Waits och agerat på film.
Men denna kväll är hon återigen Mick Jaggers gamla tjej, hon som sedan gick ned sig i drogerna och återuppstod som raspig uttolkare av den kvinnliga erfarenheten.
Hon är klädd i en effektfull svart dress med långa svarta handskar, har blont hår och ett ansikte vars föryngringsingrepp på ett ironiskt sätt förstärker känslan av åldrandets smärta. Med sig har hon gitarristen Doug Pettibone, en driven musiker förvisso, men ingen som kan mäta sig med den veritabla talangparad hon omgivit sig med under de senaste årens skivproduktioner.
Hon spelar på myten om sig själv på många sätt, till exempel när hon presenterar ”As tears go by” som ett extra känsligt ögonblick. Det kan hända att hon menar allvar, men är det i så fall vettigt att hålla liv i fyrtiosexåriga trauman?
Hon framstår som mer uppriktig i sina val av cover, som låtarna av The Decemberists eller Neko Case.
Hon har ett rått, mörkt och dramatiskt tonläge som tillför sångerna mycket. För mig ligger Faithfulls styrka framför allt i rösten och hennes förmåga att levandegöra texter. Vem som skrivit dem och när är rätt ointressant.