”Jag ska ta er till avgrundens kant” hotar Mary Gauthier från Scalateaterns scen och låter inte för en sekund som om hon skojar. Sen lägger countrysångerskan till ”oroa er inte, jag kommer att dra er tillbaka i rättan stund”.
Sen börjar Gauthier med sin sävligt sträva Lucinda Williams-röst lägga ut texten om det som tagit henne ”runt fyrtiofem år och ett halvdussin terapeuter” att våga ta tag i och sedan göra en hel skiva om – att hon efter att ha blivit lämnad av sin mor växte upp alldeles för snabbt och hårt som fosterbarn. Det är omöjligt att inte lyssna på vartenda litet ord, varenda liten ton.
I låtarna från nya konceptalbumet ”The foundling”, som hon spelar i exakt samma ordning som på skivan, berättar Gauthier rätt upp och ned, aldrig självömkande, över bara gitarr och fiol om ett amerikanskt samhälle som för inte alltför länge sedan inte kunde tillåta en ogift ensamstående mamma. Om en mamma som därför såg sig tvingad att adoptera bort sin dotter. Om barn som blir ”tatuerade av ödet” innan de ens kommit ur vaggan. Om rotlösheten av att inte veta varifrån man kommer. Om frustrationen och ilskan av att inte ens ha rätten till att ta reda på sitt ursprung (adopterade barn i USA får inte ta reda på sina biologiska föräldrars namn). Om, nästan ord för ord, telefonsamtalet hon hade med sin mamma efter att en privatdetektiv letat rätt på henne.
Så står vi där vid avgrunden. Gauthier har tagit med oss på samma vandring hon själv gjort. Mörkret är närmast kompakt där nere. Då drar hon oss, som utlovat, tillbaka. Sjunger ”my mama held me once/then kissed me goodbye/but I still believe in love”. Och ger oss alla insikt i vilken märkligt stark, hoppfull och förlåtande varelse människan ändå kan vara.