Mayhems sångare Attila Csihar hasar in på scen i prästkåpa. Ansiktet är täckt av blod. Han håller en lie i ena handen och ett gravljus i den andra. Väsandet som stiger ur hans hals låter först som rosslingen från ett döende djur. Snart övergår jämrandet i ett mer episkt wailande: ”Aiaahaiaa.” Just när jag tror att han ska börja jojka dränks alltsammans av distorsion.
Norska Mayhem har varit världens mest mytomspunna black metal-band sedan början av nittiotalet när den svenske sångaren Dead tog livet av sig och basisten Count Grishnackh mördade gitarristen Euronymous. Gruppens rykte är större än deras produktion. För två år sedan gav de ut sin fjärde fullängdare på 25 år och sa att de hittat tillbaka till sitt gamla, råa sound. Många fans anser dock att de blivit mesiga. ”Förr handlade Mayhem om döden. Nu vill de typ klappa kattungar”, säger en skeptiker i publiken.
Själv tycker jag att de har tillräckligt mycket satanisk energi. Ungraren Attila är en guda- eller djävulsbenådad frontfigur och låter mycket mäktigare än sin företrädare Maniac. Han sabbar bara domedagsstämningen genom att ropa namnet på gitarristen när det är dags för solo (spelglädje bör tyglas i black metal). Annars bjuder Mayhem på ett förhäxande mörker. Synd bara att musiken inte kompletteras med den ruttna odör som bandet tidigare skapat med hjälp av djurkadaver. Jordbruksverket hade synpunkter på norrmännens hantering av en död gris när de spelade i Hultsfred, så denna kväll får vi klara oss utan animalisk rekvisita.