Sonisphere, Scen: Hultsfreds folkets park
”Det kommer väl kännas ungefär som att turnera med några fler förband än vanligt”, sa Metallicas sångare James Hetfield om turnépaketet Sonisphere i tidningen Close-Up. Han fick rätt. Metallicas konsert är så storslagen och fylld av eld och bomber att de övriga artisterna känns som en beskedlig uppvärmning.
Metalgiganterna från Kalifornien gör sitt tredje Sverigebesök på fyra månader. Publiken borde ha sett sig mätt på bandet, men till skillnad från de flesta stadiumrockare ändrar Metallica hela tiden låtlistan för att göra showen intressant.
Åtta av kvällens låtar framfördes inte på någon av Globenkonserterna tidigare i år – exempelvis thrashklassikern ”Battery” som kickstartar konserten, den underskattade nittiotalslåten ”Fuel” och Misfits-covern ”Last caress”, vars punkröj lyfter extranumren.
Spridda burop hörs när Hetfield frågar om vi vill höra något från senaste albumet ”Death magnetic”. De nya numren är av skiftande kvalitet men ”Broken, beat & scarred” har den starkaste refräng Metallica skrivit på åratal. När mästerverket ”One” mullrar igång förstår man det där paret i Kungälv som kämpade för att få döpa sin dotter till Metallica.
Med 35 000 besökare är metalpartyt Sonisphere ungefär 12 000 personer större än Hultsfredsfestivalen. ”Popgruppen The Killers spelade här för en vecka sedan”, säger Machine Heads sångare Robb Flynn. ”Vi har dubbelt så mycket folk! Fuck The Killers!”
Flynn har mer attityd än begåvning. Machine Heads standardiserade thrash är nästan lika oinspirerad som de sataniska mesarna Cradle Of Filth. Man har det betydligt roligare med Mastodon, ett flummigt och fuzzat proggmetalband från Atlanta vars låtar är nästan lika intrikata som deras skägg.
Här finns även band som inte spelar traditionell hårdrock och flera av dem tycks anstränga sig lite extra – medvetna om att de kämpar i underläge. De brittiska veteranerna The Cult får sin yviga schaman-goth-mc-knutte-rock’n’roll att bli chockerande cool. Inga av de andra banden har låtar i klass med ”She sells sanctuary” och ”Fire woman”.
Synd bara att trivselvikten hindrar sångaren Ian Asbury från att göra sin traditionella indiandans. Han kompenserar för det med en solid bluesstämma och ett spånigt mellansnack: ”This is for the retarded people in the audience!” Av den entusiastiska responsen att döma är många i publiken efterblivna – och stolta över det.
Annars är kungen av mellansnack givetvis Howlin’ Pelle i The Hives. Han skryter om att trummisen Chris Dangerous vänsterhand är ”snabbare än fem hårdrockstrummisar som spelar tillsammans”. Men det är inte tempo utan minimalism som är The Hives styrka. Avskalad garagerock som ”Tick tick boom” låter aldrig så bra som när man hör den efter utdragen gitarronani.
Den märkligaste bokningen på Sonisphere är Primal Scream. På nittiotalet hyllades skottarna som genier. Nu vill knappt ens fansen kännas vid dem. Det är patetiskt glest framför scenen när de gör entré.
Den pinnsmale frontmannen Bobby Gillespie ger oss en sur blick. Sedan fattar han micken och sjunger bättre än jag hört honom göra på ett decennium. Primal Scream börjar med uppsluppen partyboogie för att locka till sig åhörare. Försiktigt blir musiken mer utflippad, små fragment av krautrock, dub och techno slungas ur högtalarna.
Men roligast i det här lätt sataniska sammanhanget är förstås ”Movin’ on up”, en euforisk gospel som Bobby Gillespie inleder med att vråla: ”Are you ready to testify?” Knappt någon uppfylls av den helige ande. De flesta rycker bara på axlarna och går bort till stora scenen för att vänta på Metallica.