Man kan utläsa en hel del om ett band utifrån vilka bilder de vill förmedla. På den stora skärmen bakom MGMT på Berns scen projiceras vaga, suddiga och lätt psykedeliska mönster. Och det amerikanska bandet kan verkligen vara ganska löst i kanterna. Å ena sidan.

Å den andra är skälet till att de är här, på ett fullsatt Berns, en helt annan typ av låtar. Rappa, hittiga poplåtar med syntslingor man lätt kan nynna efter en lyssning, som ”Time to pretend”, närmast diskoaktiga ”Electric feel” och ”Kids”.

Under kvällen på Berns slits de – och därmed också vi i publiken – mellan dessa två olika sidor. Mellan debutalbumet ”Oracular spectacular”, dess raka relativt enhetliga sound och uppföljaren ”Congratulations” spretighet.

MGMT är inne i en omvandlingsfas som är spännande att följa; på bara ett par år har de breddat sitt uttryck rätt rejält, men också lite frustrerande. De gör definitivt en hel del fantastiska saker. Näpna ”Someone’s missing” blir till exempel mer distinkt när den på Berns får mer rytmik. Men ibland är det också nästan som om bandet överkompenserar för det lättillgängliga med att flyta ut i en del långdragna instrumentella partier.

Dessutom borde MGMT lära sig att sätta punkt. En mer naturlig avslutning än den euforiska ”Kids”, som framkallar ren rejvstämning i publiken, är svår att finna. Ändå fortsätter MGMT med ytterligare några låtar – och lämnar scenen betydligt mindre triumfatoriskt än de hade kunnat göra. Man ska ju alltid sluta när det är som roligast.