”Den största missuppfattningen om oss är att vi är ett electropopband. Vi ser oss snarare som ett rockband”, sa MGMT i en DN-intervju tidigare i veckan. När de själva så uppenbart pekar på sina två olika sidor är det svårt att inte se konserten, som avslutar Popagandafestivalens första dag, som en balansgång mellan deras bemötande av omvärldens förväntningar och sökande efter en egen identitet.

Eller för att uttrycka det rakare – en balansgång mellan electropoppen och rocken.

Två uttryck som MGMT egentligen behärskar lika väl, och som samsas rätt bra på debutskivan ”Oracular spectacular”, men som möts av ­olika reaktioner. Det snärtigt electro­poppiga – hittarna ”Kids”, ”Electric feel” och ”Time to pretend” – låter både självklart och direkt, med syntslingor man kan nynna med i efter ungefär fem sekunders lyssnande och som den stora publiken väntat på och längtat efter.

Medan rockbandet MGMT är en mycket öppnare och mer svårgreppad, fortfarande ganska sökande och utforskande, grupp. Som utmanar de fans som antagligen helst bara skulle höra ett par dansanta popdängor till, genom att gå från utdragen lätt psykedelisk neo-symfonirock över ganska bredbent Neil Young-rock till den näpna, väldigt indierockiga hyllningen till brittiska Television Personalities sångare i nya ”Song for Dan Treacy”.

Uppfinningsrikedomen är lika stor som infallsvinklarna är många och oväntade. Samtidigt har de fort­farande ganska färska MGMT inte riktigt skärpan i låtmaterialet för att hålla ihop spretigheten på scen. Än i alla fall.