Tenoren Jussi Björling har varit död i 50 år. Måndagens minneskonsert, med sångare som Agneta Eichenholz, Katarina Karnéus och Lars Cleveman, var storslagen.
Att hylla sedan länge avlidna sångare med konserter är vid närmare eftertanke något ganska egendomligt. Det är som att arrangera minnesmatcher där ett antal aktiva stjärnor i konkurrens med juniorer och seniorer söker överträffa varandra med klack- och cykelsparkar ur den uppsättning tricks som en avliden storspelare imponerat på sin samtid med. Det spelar inte så stor roll hur man lägger upp arrangemanget, det blir märkligt ändå. Antingen söker man lägga sig nära hyllingsföremålets repertoar, och då kommer de nutida stjärnorna vanligen till korta (om de nu inte är oartiga nog att söka överglänsa den de vill hylla). Eller så flyttar man sig respektfullt en bit därifrån, och då blir kopplingen till artisten för långsökt. Med det sagt måste ändå måndagskvällens hyllningskonsert till den oförliknelige Jussi Björlings minne anses vara en succé, om man nu bortser från det faktum att det hade varit än mer befogat att vänta till nästa sommar, då man kunde fira storsångarens födelsedag (100 år) snarare än som nu hans dödsdag (50 år).
Repertoaren låg inom Björlings räckvidd, om inte alltid vokalt så geografiskt: det rörde sig om stycken som Björling måste ha hört och det tämligen ofta. Här fanns det mesta, från Mozart över Rossini till Verdi och Puccini.
Wagner representerades bara genom längden: konserten omfattade tjugofyra programpunkter och varade i drygt tre och en halv timme, vilket var åtminstone en halvtimme i överkant. Fast också mot slutet fanns höjdpunkter, som då Michael Weinius och Marcus Jupither tog i för full kraft i en duett ur Othello.
Det hör till genren att sådana här tillställningar blir lite av sångarstrid där publikens applåder fungerar som mentometerknapparna i en topplistestrid. De fina nyanserna värderas inte alltid och ju kändare aria, desto större bifall.
Det artade sig också därefter. Risktagandena var få, de bleka insatserna än färre. Det tilldelade utrymmet tillåter inga analyser så jag nöjer mig med att sätta upp min fem-i-topp-lista:
1 Katarina Karnéus i ”Una voce poco fa” (Rossini).
2 Ingrid Tobiasson och Mario Malagnini (scen ur Verdis ”Trubaduren”).
3 Petri Lindroos i Gremins aria (Tjajkovskij).
4 Agneta Eichenholz, Katarina Karnéus, Mats Carlsson, Marcus Jupither i kvartetten ur ”Rigoletto” (Verdi).
5 Paulina Pfeiffer och Mats Carlsson i en duett ur ”Maskeradbalen” (Verdi).