Det visade sig vara sjutton år sedan jag sist såg Momus uppträda. Nick Currie, som han egentligen heter, var en apart artist redan då, just utslängd från ett allt grabbigare Creation Records som precis kontrakterat Oasis och inte längre ville ge ut Momus intellektuella popmusik.
Då, för sjutton år sedan, höll han en föreläsning om musik som jag refererade i den här tidningen:
”I framtiden, när allting blivit digitalt och tillgängligt för alla, kommer opinionsbildningen att skötas av folket självt. Medier och skivbolag säger nu till konsumenterna vad de ska konsumera, i framtiden kommer musiken att skänkas till oss likt ett kassettband med bästa vännens favoritlåtar. Men blandade av någon anonym person med tillgång till en databas” (DN 14/3 1994).
Ingen i publiken förstod ett dyft av vad han menade. Och man måste nog vara antingen geni eller galning för att komma med en sådan pricksäker profetia långt innan de flesta ens kände till Internets existens och det skulle dröja femton år innan folk började dela Spotify-spellistor på Facebook.
Konserten på Södra Bar denna kväll präglades av ett eskalerande vansinne. Han har odlat sin excentriska stil – ögonlapp, stripigt hår, illasittande skjorta, fluga och manchesterkostym – och sjöng till bakgrunder han spelade upp från sin Iphone.
Först en radda relativt poppiga syntlåtar (tidiga Pet Shop Boys är en rimlig referens) och mot slutet en totalslakt på Bowies ”Ashes to ashes”, en skotsk jig och en sång på skämtitalienska. Däremellan fransk vals och fina ballader. Allt framfört med stora gester, lite dans och märklig humor.
Mycket av det han skrivit borde nått en större publik. Han är briljant, men alltför gränslös för att inordna sig i något slags musikklimat. Dessutom vill han nog vara precis så här smal. Följaktligen har han nästan blivit viktigare som bloggare, föreläsare och fotograf. Den här turnén handlar lika mycket om de verksamheterna som om hans musik.