Om man gillar flinka strängdribblare som Yngwie Malmsteen och Steve Vai är Mr Big omistliga, skriver DN:s Fredrik Strage
Det känns så förutsägbart att såga de mjukrockande ekvilibristerna Mr Big att jag under ett av deras oändliga solon sms:ar en kompis som gillade bandet för tjugo år sedan. Han förklarar Mr Bigs storhet med att hitten ”To be with you” var en fin tryckare som underlättade erotiska utsvävningar. Eller som han uttrycker det: ”Jag fingerpullade en tjej på dansgolvet till den låten 1992.”
Numera verkar Mr Big-fansen mer intresserade av att fingerpulla gitarrer. Anledningen till att de fortfarande har en publik är inte ”To be with you” utan statusen som tekniska virtuoser. Gitarristen Paul Gilbert och basisten Billy Sheehan dyrkas i musikaffärer över hela världen, särskilt i Asien där Mr Big fyller arenor (intresset i Japan var det främsta skälet till att gruppen återförenades i somras, efter sju års uppehåll).
Om man gillar flinka strängdribblare som Yngwie Malmsteen och Steve Vai är Mr Big omistliga. Gilbert och Sheehan verkar ha injicerat plutonium i sina fingrar. De rör sig overkligt fort över instrumenten. Märkligt nog finns nästan inga progressiva eller symfoniska inslag i Mr Bigs musik. De spelar trygg, radiovänlig rock; ibland snälla ballader, ibland tuff metalboogie som ”Daddy, brother, lover, little boy”, i vilken Gilbert och Sheehan drar fram borrmaskiner som de limmat plektrum på – för att kunna spela ännu snabbare!
Mr Big är inget band för vanliga dödliga. Det är bandet för dig som har hästsvans, gitarrväska hängande över axeln och anser att musikalisk kvalitet kan mätas i antalet ackord per minut.