Många konserter handlar om mer än musiken, men sällan har det varit så tydligt som under söndagens känslomässiga urladdning i Berwaldhallen. ”Länge leve den odödlige Shajarian! Död åt Khomeini!” ropar en åskådare strax efter Muhammad Reza Shajarians entré. Den iranske sångarens hjältestatus har skjutit i höjden sedan han efter valet den 12 juli offentligt tog ställning för demonstranterna och bad den statliga radion och televisionen att sluta sända hans musik. Särskilt har han gått hem hos unga iranier som annars inte är den största målgruppen för radif – klassisk persisk musik.

Även om publiken blir djupt berörd av den tusenåriga sufipoesi som Ostad Shajarian (mästaren Shajarian) framför med kvittrande berg och dal-bane­sång blir stämningen elektrisk när han på begäran sjunger sin nya fredssång ”Zabane atash” (Eldens språk). Som trots att det är en tonsatt dikt av den bortgångne 1900-talspoeten Fereydoon Moshiri känns specialskriven till den basijmilis som använde övervåld mot civila demonstranter.

Med sig på scen har den 68-årige sångaren och instrumentmakaren den 15 man (och kvinnor) starka Shahnaz-ensemblen, som bland annat demonstrerar hans nyuppfunna stränginstrument sorahi, saghar and kereshmeh. Samtliga musiker får sin stund i rampljuset ensamma eller parvis, vilket skapar en ständigt föränderlig och transframkallande ljudbild.

Kvällen avslutas i dur med Shajarians hoppfulla klassiker ”Morghe sahar” (Morgonens fågel) och det varmaste jubel jag någonsin hört på en konsert. ”Du är det enda som är kvar av Irans ära”, ropar kvällens mest pratsamme åskådare.