Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Niall Horan på Annexet, Stockholm

Niall Horan tycks vilja låta som en modern, irländsk Don Henley.
Niall Horan tycks vilja låta som en modern, irländsk Don Henley. Foto: Foto

En habil pojkbandsstjärna passar på medan han kan. Sara Martinsson recenserar Niall Horan på Annexet.

2

Konsert

Niall Horan

Scen: Annexet, Stockholm.

Låt oss vara ärliga mot varandra redan från början. Tjugotreårige Niall Horans karriär kommer inte att vara något för framtida historieböcker. Som den tredje, kanske till och med fjärde, intressantaste i One Direction inleder han sin bana som soloartist i rejäl uppförsbacke. Han är en Howard Donald till Zayn Maliks Robbie Williams. En JC Chasez till Harry Styles Justin Timberlake.

Exakt varför han redan nu reser runt med en egen turné, endast ett drygt år efter att bandet annonserat sitt uppehåll, är svårt att svara på vid första anblicken. Hittills har bara två singlar med hans namn nått lyssnarna. Folkanstrukna ”This town” och ”Slow hands” är klart habila försök att kliva in i en mer trovärdig (läs: traditionellt maskulin) genre. Men jämfört med före detta kollegorna Malik och Styles har Horan knappt ens börjat forma sin profil.

Kanske har han valt att turnera så här före albumsläpp eftersom han vet att han mer än sina vänner behöver kunna rida på One Direction-vågen för att över huvud taget sticka ut. Annexet är slutsålt i kväll. Över två tusen fans ställer sig upp som en människa när idolen äntligen, en halvtimme efter utsatt tid, kommer in på scenen.

Stämningen är kärleksfull. Men trots den enorma värme han möter är Horan knappast kung av mellansnack. När han väl säger något är det flera gånger i dialog med låtskrivarproffset Carl Falk, som ser konserten från balkongen.

Falk tillhör kadern av stjärnproducenter som gjorde One Direction stora. Nu är Horan sedan en tid tillbaka bosatt i LA och har bytt studiopersonal, från europeisk topplisteadel till amerikansk, halvhipp rocktalang. Han vill antagligen låta som en modern, irländsk Don Henley.

Tyvärr har det han visar upp för Stockholmspubliken mer karaktären av lämplig bakgrundsmusik för ett gammalt avsnitt av ”The OC”. Om albumet ”Flicker” är lika tungfotat och genomsnittligt som turnén som föregår släppet lär Horans drömmar om att få spela för mindre publiker, i ”mer intim miljö”, bli sanna förr än han själv kan ana.