Where the action is 2009, dag 2.
I vanliga fall anses det vara en självklar sanning att rockmusik blir till i ett när-var-hur. På festivaler ska man plötsligt förtränga detta. Man ska fördra sofistikerad nattklubbsmusik i dagsljus och gilla solskenspop i ösregn. När Duffy dimper ner i skymningen som kvällens mest sorglösa och glammiga inslag låtsas hon också bokstavligen som om det inte regnar. Hon sätter upp sin show så som den är inrepad: för en air av rökig jazzklubb, långt från hennes tidigare hemvävda image, i kortkort och krogshowskoreografi.
Att hennes varma och nostalgiska soulpoplåtar som "Warwick avenue" landar som utspillt potatismos i det blöta gräset kan inte hjälpas. Att hon överanstränger sin röst, kanske för att möta blåsten, är värre. Väldigt litet av det som är charmigt med hennes sångstil på skiva känns igen.
Även Loney, Dear gör allt de kan för att hålla stilen, med gåbortkostym och klapp och klang. Precis som Hello Saferide gör de superfina spelningar som visar att svensk pop är mer avancerad och sofistikerad än kanske någonsin. Bättre melodibyggare än Emil Svanängen och Annika Norlin får man leta efter. Båda showerna är nyanserade och engagerade. Båda slår emot en vägg av trög dimma, men bryter någorlunda igenom den.
Svårare är det för El Perro del Mar, som spelar på scenen mittemot Hello Saferide. Hennes musik är fantastiskt vacker, butter och skotittande, men man vill hellre gå hem och lyssna på den, när man är så bortskämd med bra svensk pop som denna kväll.
Om festivalens första dag präglades av gitarrockmannen i rutig skjorta, tillhör den andra dagen nämligen de kvinnliga stjärnor som tagit över: som Jenny Wilson, El Perro del Mar och Annika Norlin.
Ändå är det först när bergatrollet stiger upp ur åkern i form av Karin Dreijer Anderssons Fever Ray som musikens när, var, hur känns helt rätt. Det är seans snarare än spelning. Först kommer sången från vad som ser ut som en hög med tyg eller gamla mattor, det är oklart. Det väller ut rök som blandar sig med regnsjoken, det mullrar och det väser fullkomligt betagande. Vi får en ljusshow som gör ovädret tilltalande. Fever Ray är helt enkelt musik som växer här, när scenen som spökats ut till ett ombonat och surrealistiskt vardagsrum hamnar utomhus. Lampor med fransskärmar växer upp ur scengolvet och det är svårt att skilja musikerna från scenografin. Karin Dreijer har hittat ett nytt och helt okrystat sätt att upprätthålla traditionen av att inte visa sitt ansikte på scen.
När Nick Cave därefter avslutar festivalen sätter jag mig först i ett rosa tält som en teleoperatör ställt upp på leråkern. Det finns en blöt solstol ledig bredvid en soptunna som stinker gamla langos. En tjej kommer förbi och plockar upp en använd servett för att torka gegga från sina händer. Det känns som lyx att inte bli regnad på i tio minuter, men samtidigt: Det är midnatt på ett vindpinat beckmörkt och skitkallt fält. Om det inte var festival skulle man ju lägga benen på ryggen och springa så fort man bara kunde, om man insåg att man befann sig här. Det är möjligt att Nick Cave gillar skräckfilmssettingen, men han har ändå en rätt omänsklig uppgift att trollbinda församlingen.
Jag måste säga att han gör en väldigt ambitiös insats. Med välavvägd bluesaggressivitet à la "Tupelo" som sedan får spricka upp i softare kärlekslåtar. Djup koncentration och tordönstydliga "Thank YOU" efter varje låt som håller oss kvar. Han förstår att vi behöver kärlek och inte för mycket krångel - "There she goes, my beautiful world" är perfekt. Han inser att PJ Harvey är ett bra ess att dra fram ur kavajärmen och spelar "The Ship song" för henne. Han fattar att om han spelar värmande mördarballader nu är det som att dela ut filtar till publiken, så Polly Jean, och vi, får deras "Henry Lee" också.
"The Weeping song", ja, den blir ju som en kronjuvel i sammanhanget. Den behöver inte tillägnas någon, den är till de tunga skyarna.